Fråga:
Den nye tandläkaren har precis börjat på kliniken. Han har också nyligen skilt sig, och flyttat till en ny bostad. Det är han som ska leda arbetet på kliniken. Han känner sig lite osäker som man gör när man är ny, men får snabbt god kontakt med en av tandhygienisterna. Det visar sig att också hon nyligen genomgått en skilsmässa. De har mycket att tala om och träffas ibland till och med utanför arbetet. Det är också till tandhygienisten som han allt oftare vänder sig på arbetsplatsen. Det börjar gnissla hos den övriga personalen. Den naturliga arbetsorganisationen har rubbats, tandhygienisten tar alltmer plats. Det börjar gå upp för tandläkaren att han har blivit för personlig med sin medarbetare och att arbetsrelationen inte mår bra av det. Hur ska chefen bete sig nu? Han är övertygad om att tandhygienisten kommer att bli väldigtledsen om han markerar.
Mona von Bahr svarar:
De flesta som börjar på en ny arbetsplats är osäkra, oavsett om man är chef eller medarbetare. Miljön är ny, människorna är nya och själv vet man inte hur den egna kompetensen och personligheten står sig i förhållande till övrigas. Att vara chef är ett ensamt jobb. Därför är det viktigt att få stöd från kolleger, ledningsgrupper eller genom chefshandledning där det finns en möjlighet att dela erfarenheter med andra chefer.
Chefer kan inte räkna med att få stöd från medarbetare, men en klok chef kan fånga upp den eller dem som är informella ledare. De kan stötta chefen i olika beslut. En informell ledare är en person som inte har formellt ledarskap men oftast har ledaregenskaper och kan föra gruppens talan. Den nya chefen får god kontakt med tandhygienisten, de delar privata erfarenheter som skilsmässa och träffas därför ofta utanför arbetet. Tyvärr blandar chefen ihop sina privata behov med behovet att få stöd i sin chefsroll. Chefen fann därför tandhygienisten som har samma erfarenhet av skilsmässa. De båda bedriver någon slags terapi med varandra och behovet av att prata om detta är större än någonting annat. Synd att chefen inte hittat någon utanför arbetet som han kan tala med om sin skilsmässa.
Medarbetaren har börjat ta allt större plats i arbetsorganisationen. Chefen tar inte sitt ansvar för att leda gruppen. Han har inte förmågan att leda arbetsgruppen och därför har tandhygienisten tagit ansvaret för att leda sina kolleger. Hon har ju rollen som tandläkarens terapeut så varför kan hon inte leda arbetsgruppen!? Även hon har blandat ihop sina uppdrag. Det är klart att arbetskamraterna är irriterade och oroliga, vem är det som är chef här egentligen? De har inte valt tandhygienisten till informell ledare, hon har själv utsett sig till det. Det brukar aldrig vara gynnsamt. Arbetskamraterna vill ha en chef.
Tandläkaren har insett att han blivit för privat med sin medarbetare.
Tandläkaren verkar nu ha bearbetat sin skilsmässa och insett varför han är på sitt arbete. Därför kan han se vad han har ställt till med. Han behöver reflektera över vad det innebär att vara chef och om han vill vara chef på den här arbetsplatsen. I så fall behöver han stöd av en handledare som hjälper honom i hans chefsroll så att han vågar träda fram och leda gruppen. Han måste tala med tandhygienisten och sätta gränser så att även hon inser vad hennes uppdrag är. Förmodligen slutar hon på arbetsplatsen därför att hon nu får en annan roll men också på grund av trycket från arbetskamraterna. För att han ska få mandat att leda gruppen måste han vara tydlig med vad gruppen kan förvänta sig av honom och vad han förväntar sig av gruppen. Det går att lösa om chefen förstår vad ledarskapet innebär, och om han verkligen vill och vågar leda. Mona von Bahr
Till sist: Om en chef blir privat med sina medarbetare blir relationen för jämställd. Chefen förlorar i auktoritet och det blir svårt att leda, svårt att ställa krav och svårt att få respekt. Det professionella förhållningssättet är att pendla mellan att vara nära och att ha distans, men absolut inte bli privat. Det är lätt att blanda ihop sina behov och lägga behoven i fel förpackning. Därför är det viktigt att skilja på privatliv och yrkesliv, att vara personlig men inte privat.
