Vilket ansvar har kolleger för att komma överens? Hur långt ska man gå för att få det att fungera, exempelvis med tanke på den personliga integriteten? Man kanske ser att en kollega är omotiverat hårdhänt vid behandlingen av patienter. Eller så har man olika uppfattning om sättet att utföra en behandling eller om material som ska användas, eller har skickat en patient på remiss och patienten återkommer med klagomål på bemötandet, att informationen varit bristfällig eller vården som han eller hon har fått hos tandläkarens kollega inte varit bra.
Rickard Axelsson svarar:
Att ta upp frågor som rör brister i vården med en kollega kan vara känsligt. Varje situation får avgöra hur man ska agera. Utgångspunkten måste dock alltid vara att värna om patienternas säkerhet, det vill säga följa Tandläkarförbundets etiska riktlinjer, där den första punkten slår fast att det främsta målet ska vara patienternas hälsa och välbefinnande.
En förutsättning för att ta upp det som hänt med kollegan är naturligtvis att man sätter sig in ordentligt i alla fakta och är väl förberedd inför samtalet. Det kan ibland vara bra att först ta upp det som hänt med någon annan kollega som man har förtroende för och få dennes syn på saken. Gör man det är det samtidigt viktigt att inte hänga ut någon i onödan, det kan till och med vara bra att beskriva situationen utan att namnge någon. Det är viktigt för alla inblandade att det inte får karaktären av förtal. Att på ett eller annat sätt påtala för en kollega att han eller hon inte uppfyller vårdkraven är naturligtvis känsligt; kollegialiteten sätts på prov och samtidigt måste man våga när det handlar om ansvaret för patientens bästa. Handlar det om en kollega som man uppfattar inte arbetar enligt vetenskap och beprövad erfarenhet är det fråga om ett riskbeteende. Det är alltid allvarligt och måste få en lösning.
Att föra ett samtal om brister i vården med en kollega ställer höga krav på den som tar initiativet – är det rimligt att föra ett sådant samtal utan att ha kompetens för det?
Detta måste man avgöra från fall till fall. Viktigt är att hålla sig till fakta och inte låta känslorna styra samtalet. Naturligtvis kan det finnas situationer där det är nödvändigt att ta hjälp utifrån av någon som har särskild kompetens. När det till exempel handlar om missbruksproblematik eller psykisk ohälsa kan det behövas psykologhjälp eller liknande.
På en klinik som ingår i ett större tandvårdsföretag eller folktandvården finns ofta rutiner för vad som ska göras i situationer av den här karaktären och vem man i första hand ska prata med. Arbetar man i en mindre verksamhet där kollegan kanske till och med är delägare får man lita på sin egen bedömning och man kan också få hjälp från Privattandläkarna när det gäller när och hur ett samtal ska ske eller åtgärder vidtas.
