En tandläkarkollega berättade för Margareta Molin Thorén om att han hade haft en patient vars kulturella bakgrund väckt en rad frågeställningar. Så här berättade kollegan:
»Jag hade ett intressant patientmöte. Det var en kvinna som inte ville ta mig i hand när jag presenterade mig, av religiösa skäl, sade hon. Patienten bad omedelbart om ursäkt för detta. Jag frågade henne då hur det skulle gå att undersöka henne om jag inte fick röra henne, men hon menade att munnen var okej att undersöka. Hon satt under undersökningen med sin långa dunjacka på och slöja runt hela huvudet, bara ansiktet syntes. Efter undersökningen tog hon på sig sin ansiktssjal, så jag såg bara ögonen. Hon bad mig om ursäkt flera gånger igen och hoppades att jag inte tog illa upp för att hon vägrade ta mig i hand. Min känsla sade mig att hon var mer besvärad av situationen än jag var. För mig handlade det om en religiös tro som för mig bara angick henne, men för henne bidrog den religiösa tron till att hon hamnade i en obehaglig situation.«
Min fråga: Kunde jag ha hjälpt henne, och borde jag ha tagit någon form av initiativ till att diskutera detta med henne? Hur skulle i så fall detta initiativ ha sett ut?”
Margareta Molin Thorén svarar:
Eftersom vi lever i ett mångkulturellt samhälle möter vi inom tandvården naturligtvis patienter med många skiftande kulturella bakgrunder. Det ställer särskilda krav på oss. Okunskap, förutfattade meningar och fördomar om patientens egna värderingar och bakgrund kan leda till problem i mötet, liksom patientens okunskap, förutfattade meningar och fördomar om oss som personer med en annan kulturell bakgrund och som arbetande inom vården. Det är viktigt att vara medveten om detta, det vill säga det är inte bara en parts ansvar för att kulturkrockar inte ska uppstå, det måste visas en ömsesidig respekt. Men eftersom patienten i viss mån är i en beroendesituation vid ett tandläkarbesök ställer det extra krav på oss som vårdgivare.
I det aktuella fallet är det intressant att notera att patienten upplevde att mötet med tandläkaren var obehagligt, eftersom hon trodde att tandläkaren tyckte att hon betedde sig konstigt när hon inte ville ta i hand. På grund av det kände patienten en stor skuldbörda. Och så ska det naturligtvis inte vara. Att inte vilja ta i hand är inget som påverkar vården och är naturligtvis inget problem. Det handlar om att visa respekt för varandra. I en sådan situation kan man kanske säga: »Jag tycker mig se på dig att du uppfattar det som obehagligt att säga till mig att du inte kan ta mig i
hand, men jag har full förståelse för det.« I och med det har man både visat att man har sett personens dilemma, att man vill medverka till att göra hennes situation mindre ansträngande och att man respekterar henne.
Finns det kulturella skillnader som tandläkaren inte kan acceptera i vårdsituationen?
Det vet jag faktiskt inte. Jag är av den åsikten att det mesta går att lösa. I vissa fall vill kanske en kvinnlig patient bli behandlad av en kvinnlig tandläkare, en manlig patient av en manlig tandläkare. Det får man re-spektera, men det kan ju bli ett problem på mindre orter där det kanske inte finns mer än en tandläkare. Då kan det ju naturligtvis bli ett problem, speciellt i en akut situation.
Språkliga problem kan ju vara ett bekymmer. Vi är ålagda att använda tolk för patienter som inte behärskar det svenska språket, och det är mycket viktigt för att kunna få den information som vi behöver för att göra korrekta bedömningar och ge adekvat vård. Men ibland är inte ens det fullt tillräckligt eftersom det kan finnas nyanser i språket som ändå inte går fram. Att höra det som ligger mellan orden kan ibland vara av stor betydelse för att fånga upp vad patientens problem är. Att kommunicera med hjälp av närstående som tolkar är väldigt svårt och kan leda till felbehandlingar. Det är kanske den närståendes bedömning eller önskan man får del av snarare än patientens. Man får inte heller glömma att synen på tandläkarens ställning skiljer sig mellan olika länder, och att detta kan påverka patienten. En del patienter ser tandläkaren som en auktoritet och i vissa fall kan det vara en svårighet då förväntningarna på vad tandläkaren kan åstadkomma blir orimliga.
Man får inte heller glömma att det finns olika patientkategorier: barn och ungdomar, vuxna i olika åldrar inklusive den mycket gamla patienten. Oavsett kulturellt ursprung är ju mötet med patienten avhängigt han eller hennes ålder och det är klart att det kan ställa extra stora krav på oss om patienten har ett annat kulturellt ursprung.
Har tandvårdspersonalen tillräcklig kunskap för att hantera mötet med patienter från olika kulturer?
Nej, rent generellt tror jag inte det. Det belyses sannolikt olika i grundutbildningen, men det finns en del kurser, seminarier i ämnet. Etiska kommittén initierade vid riksstämman för två år sedan en mycket välbesökt och uppskattad föreläsning som Ingela Olsson gav och det visar på behovet av och intresset för ökad kunskap i ämnet. Jag har sett att en del landsting har handlingsplaner för hur man ska hantera och agera i mötet med patienter från andra kulturer. Eftersom tandvården består av tandläkare och annan personal med stor variation i kulturell bakgrund kan detta underlätta i möten som ställer särskilda krav. Jag tror att det är en outnyttjad resurs när det gäller att öka kunskapen på arbetsplatserna. I slutänden är det dock en fråga om ömsesidig respekt för den människa vi möter, det vill säga från vårdgivare såväl som från patient, oavsett kulturell bakgrund och att vi i möten med människor inte styrs av förutfattade meningar och fördomar, och det är svårt eftersom vi oftast inte är medvetna om detta. Reflektionen över varför det händer, vad kan vara den utlösande faktorn/faktorerna, på vilket sätt kan det undvikas, med andra ord en medveten, ärlig och öppen dialog med mig själv och med omgivningen är en klok, om än krävande strategi.
