Av dem som anmäls försvunna återfinns de flesta i livet. En del har exempelvis rest utomlands utan att ha berättat det för anhöriga och vet inte själva om att de har rapporterats som saknade, andra kan ha förirrat sig bort i skogen eller liknande och hittas senare i livet.
Inga DNA-uppgifter
Men varje år förblir ett antal personer försvunna. Uppgifter om personerna förs in i polisens register eller i det odontologiska registret, register som en rad länder har tillgång till. I dessa register finns polisanmälan om försvinnandet, signalement, fotografier, tandvårdsjournaler inklusive röntgenbilder, samt sjukvårdsjournaler. Däremot finns ännu inget register över försvunna som innehåller dna-uppgifter.
Alla journaluppgifter
Tandvårdsjournalen är betydelsefull i identifieringsarbetet.
– Enligt den nya patientsäkerhetslagen är vårdgivaren skyldig att lämna ut alla journaluppgifter inklusive röntgenbilder om polisen begär det, berättade rättsodontolog Irena Dawidson.
Ett problem vid en matchning för identifiering kan vara att journaler saknas. I registren finns försvunna sedan 1960-talet, och det är inte säkert att journalerna finns kvar. Journalen ska sparas i minst tio år, men detta räcker enligt Irena Dawidson inte:
– Jag har bett Socialstyrelsen att se över lagen så att journalerna måste sparas i 25 år.
När polisen kommer och efterfrågar uppgifter om en patient händer det att tandläkaren eller annan personal står frågande.
– Polisen kan fråga efter tandkort, men det finns inget som heter så. Om polisen kommer till kliniken och vill ha uppgifter om en patient ska allt material om patienten lämnas ut.
Materialet i retur
Den vårdgivare som lämnar ut journaluppgifterna behöver enligt Irena Dawidson inte vara rädd för att de försvinner; Rättsmedicinalverket sparar allt material och lämnar tillbaka det när ärendet har avslutats.
