Är det okej att remittera en patient vidare utan att informera den första behandlande tandläkaren när man mottagit en remiss?
Patienten remitterades av sin ordinarie tandläkare till en ortodontist för en mindre tandreglering. När tandregleringen var klar kom patienten tillbaka till sin ordinarie tandläkare försedd med en bettskena gjord på bettfysiologisk indikation, en bettskena som ortodontisten låtit ytterligare en annan tandläkare utföra på remiss. Patientens ordinarie tandläkare ansåg att hon hade kunnat utföra den relativt enkla bettskenan och kände sig lite överkörd av ortodontisten.
Vem har ansvaret för remissen och för att den vård som efterfrågas blir utförd?
I detta fall fick inte den ordinarie tandläkaren vetskap om att patienten remitterats vidare från ortodontisten – var det okej av ortodontisten att inte informera om detta? Vem har ansvaret innan en ny behandling har påbörjats? Hur mycket behandling kan man ge utöver det som står i remissen?
Det händer att remisser förkommer – vem ansvarar för att den kommer fram?
Rickard Axelsson svarar:
När remissen har skickats till specialist är det viktigt att denne behandlar det som avses i remissen. Om specialisten anser att vård ska utföras, kanske av ytterligare någon annan tandläkare, bör den ursprungliga remittenten kontaktas. Detta skedde inte i det beskrivna fallet, där tandläkaren som remitterat ansåg att hon själv hade kunnat sätta in bettskenan. Det hör till god ton att informera kollegan och ha en dialog i sådana här fall.
Det händer att remisser inte kommer fram, vilket kan leda till att vården fördröjs – vem har ansvaret för att remissen når specialistkliniken?
Den som skickar remissen har ansvar för att den kommer fram och att patienten blir omhändertagen i tid. Men den som tar emot remissen har också ett ansvar för att remissen behandlas. Rickard Axelsson För att detta ska fungera måste det finnas rutiner för remisshanteringen. Om patienten har smärtor eller andra besvär ska den som remitterar också se till att patienten får akut vård.
Om det har uppstått problem i relationen mellan tandläkaren och patienten är det i högsta grad önskvärt att tandläkaren ger patienten information om någon annan kollega som kan avhjälpa de akuta problemen. I många fall finns det någon jour- eller akutmottagning dit patienten kan hänvisas.
Finns det någon risk för att tandläkare remitterar för ofta eller för sällan, i sistnämnda fall kanske på grund av att man inte vill riskera att den egna yrkesskickligheten ifrågasätts?
Prestigelöshet bör alltid råda. Det är bäst för både den som skickar och för den som tar emot remissen och gagnar patienten. I tveksamma fall kan tandläkaren ta kontakt med den klinik dit remissen skickats och diskutera fallet och få råd och stöd för att själv behandla patienten.
Den som remitterar
ska inte känna sig skamsen om det handlar om en behandling som han är osäker på om den ska utföras eller om han har tillräcklig kompetens för
att utföra den; det är alltid bättre att skicka en remiss för mycket än en för lite. Sedan kan det vara fördelaktigt att remittenten och specialisten har kontakt för att göra vårdplaneringen och sedan utvärdera vården. Det kan i många fall vara ett viktigt led i kvalitetssäkringen hos båda parter.
Hur ska tandläkaren agera om patienten vill remitteras, men tandläkaren anser att han själv kan utföra vården?
Det finns två vägar att gå: Om tandläkaren inte vill belasta specialist med behandlingen för att han tycker att den ligger inom den egna kompetensen, kanske det är bättre att han medverkar till att patienten byter till en annan vårdgivare. Den andra vägen är att skicka remissen och låta mottagaren avgöra om denne ska utföra vården eller om den remitterande tandläkaren kan göra det själv.
Det kan inträffa att patienten inte är nöjd med den vård han eller hon fått hos specialisten och beklagar sig hos den remitterande tandläkaren – hur ska man hantera detta?
Naturligtvis ska man lyssna på vad patienten har att säga och eventuellt återkoppla detta till den som behandlat patienten. Men i det fall där patienten upplever allvarliga brister i vården eller bemötandet kan det vara allra bäst om patienten vänder sig direkt till den som utfört behandlingen. Det är inte alltid man som remittent har alla fakta, och därför kan det vara bra att inte involvera sig i något man inte har full kännedom om.
