När det smällde i Oslo den där dagen satt Per Angel, polis och chef för norska id-kommissionen, i en bilkö på väg hem från jobbet. Snart ringde telefonen med folk som var beredda att komma och hjälpa till, inte minst från Sverige och Danmark. Men bombens runt 10 offer ansågs vara »få omkomna«.
– Vi hade läget under kontroll, berättade Per Angel vid ett välbesökt seminarium på riksstämman.
Men dagen efter massakern på Utøya stod det klart att dödssiffran var en helt annan. Totalt hade 77 människor omkommit.
– Vi hade inte kapacitet att förvara så många kroppar och det etiska dilemmat dök upp, kan man lagra kroppar i containrar?
På lördagen byggdes ett antal containrar om med träbritsar för kropparna.
– Men alla lik fördes från dödsplatsen i likbilar, berättade Per Angel.
Svårt få tydliga bilder
Ansvarig för den odontologiska delen i identifieringsarbetet var tandläkaren och rättsodontologen Sigrid Ingeborg Kvaal. Efter att tänderna hade rengjorts och fotograferats både med kamera och röntgenapparat jämfördes bilderna med tandkort och annat insamlat material.
– Eftersom det var semestertider var det svårt att få tag på rätt person som kunde hämta ut de handlingar vi behövde. En annan svårighet var att få tydliga bilder skickade till oss. En utskrift av elektronisk journal fungerar bra, däremot ska röntgenbilder skickas elektroniskt i ett passande filformat för att vi ska kunna se detaljerna, sade Sigrid Ingeborg Kvaal.
Hon förklarade att identifieringsarbetet till stor del handlar om att leta efter det som är särskiljande i just de dödas ålderskategori. Eftersom det rörde sig om många ungdomar var till exempel en rotfyllning eller en krona oväntade. Att det däremot var så många som faktiskt hade karies i den så kallade kariesfria generationen förvånade Sigrid Ingeborg Kvaal. Men kompositfyllningar var även de bra särskiljare.
Fler än 100 personer var inblandade i arbetet med identifieringen i Norge, varav 16 tandläkare. Många avbröt sin semester för att komma in och hjälpa till. Det tunga arbetet underlättades något av känslan att det var meningsfullt, berättade Sigrid Ingeborg Kvaal.
– Vi kan inte ge dem de anhöriga tillbaka men vi kan ge dem ett svar.
Text: Linda Persson
