– Har någon sett min tand?
– Var är min tand?
– När kommer tandläkaren? På fredag? När är det fredag?
Ilsket:
– Får jag inte min tand ringer jag polisen.
Sorgset:
– Var är min tand?
På det här äldreboendet krävs det tålmodiga medboende och en lika tålmodig som välutbildad personal, som var tionde minut i en veckas tid får säga att tandläkaren kommer på fredag.
Platsen är Nacka Seniorcenter Ektorp i Nacka utanför Stockholm med plats för närmare 120 äldre, varav ett antal med demenssjukdomar. Alla är berättigade till särskilt tandvårdsstöd. Den färgstarka damen har efterfrågat sin framtand från morgon till kväll. Oavbrutet. Så fort tungan snuddar gluggen i överkäken påminns hon om dess frånvaro. Ibland tystnar hon. Då har hon hittat något att stoppa i gluggen, en tejpbit till exempel. Men när den trillar bort börjar hon fråga igen.
[slideshow]
Margareta Häggblom, sjuksköterska, vill inte ens tänka på tiden före stödet och är lättad över att få hjälp med de boendes munhälsa. Hon tycker att det har fungerat bra med det företag som haft avtalet i två års tid, eftersom de vet hur det fungerar inom äldreomsorgen. En gång per år sprider sig en solfjäder av tandhygienister över våningsplanen för undersökningar och undervisning.
Personalen blir allt kunnigare, och när det behövs kommer tandläkare Robeir Saliba dit.
En del boende, berättar Margareta Häggblom, fortsätter att gå hos sin gamla tandläkare en tid, men tycker sedan att det är skönt att få bli uppsökta.
Risk för anmälningar
Ur äldreomsorgens perspektiv konkurrerar god munhälsa med den spröda hälsan hos gamla där alltfler tar sig över 100-strecket. Den får hård konkurrens av smärtsamma sår, problem med inre organ, psykiatriska diagnoser, omsorgen om dem som är döende, och mycket annat som följer med stigande ålder. I dag ställer dessutom frustrerade anhöriga ofta samma krav på det medicinska omhändertagandet på ett äldreboende som på vården på ett akutsjukhus. Risken för anmälningar darrar ständigt i luften. Det trots att det ofta är få sjuksköterskor som ska täcka ganska många omsorgstagare, med läkare fysiskt på plats en eller två gånger i veckan.
De boende förväntas helt enkelt vara friskare än vad de är och munhälsan får understundom se sig förbisprungen.
Drunknar i papper
För Margareta Häggbloms del ska ett antal uppgifter samlas in innan tandvården får plats hos patienten. Har den boende signerat munvårdskort, eventuellt frikort, hälsodeklaration, högkostnadskort? Överkänslighet, sjukdomar? Behandlingar? Behövs det premedicinering? Uppgiften är inte helt enkel. Hur prydligt och snyggt Margareta Häggbloms rum än är härskar här pärmar sprängfyllda med signeringslistor, fallrapporter, dokumentation inom avvikelsehanteringen, delegeringar, läkemedelslistor, laboratoriesvar, konsultsvar och så vidare och så vidare. Mer information finns i två separata journalsystem, men det ena, landstingets är oåtkomligt för kommunens sjuksköterskor.
När årets tandvårdsrunda inleds blir det alltså ytterligare en del information att jaga rätt på.
– Men det är ändå hyggligt lindrigt eftersom det bara är en gång per år. Vi hade ett annat företag tidigare, men de sprang in och ut hela tiden. De som har avtalet i dag är bra. De förstår hur vi har det.
– För oss är det också väldigt roligt att kunna informera anhöriga och boende om att den uppsökande tandvårdsverksamheten finns, att den fungerar väldigt väl och att den inledande munhälsobedömningen är kostnadsfri.
Dementa och detektivarbete
Jila Tahmuresi är specialistsjuksköterska inom vård av äldre, med inriktning på demens. Hon tycker att det är tryggt för boende med demenssjukdomar att bli undersökta och behandlade i en miljö de känner sig hemma i, bland sina egna saker och med personal omkring sig som känner dem väl.
Boende med demenssjukdomar som har ont kan inte alltid tala om varifrån smärtan kommer. Ibland är de inte ens medvetna om att det är smärta de upplever, berättar Jila. I stället blir de oroliga, tappar aptiten, kan vägra äta eller få svårt att sova. Ibland leder smärtan till svårbegripliga utåtagerande beteenden.
Dessa beteendeförändringar är inledningen till ett detektivarbete, kroppsdel för kroppsdel, och ibland slutar det i munhålan. Men det krävs tid och tålamod. Många boende med demenssjukdomar har ingen sjukdomsinsikt.
– Bra demensvård handlar om att respektera deras integritet. Därför får man snällt vänta tills de frivilligt öppnar munnen om man tror att det är därifrån smärtan kommer.
Tandläkare Robeir Salibas resa till äldrelandet började efter folktandvården, en tid i England och egen praktik i Stockholm.
– Jag blev tillfrågad om jag var intresserad av att arbeta med mobil tandvård hos äldre två dagar i veckan. Jag tyckte att det lät spännande.
Men trycket ökade snabbare än vad Robeir Saliba räknat med.
– När jag var på min egen klinik ringde det hela tiden personal, sjuksköterskor och anhöriga med akuta behov, ett tag hade jag tre dataskärmar uppe samtidigt för att ha kontroll. Till sist kände jag att jag höll på att gå in i väggen.
I april sålde Robeir kliniken, startade ett företag som enbart arbetar med mobil tandvård. I höst blir de fem tandläkare varav tre delägare. Robier älskar jobbet även om arbetsställningen lämnar mycket i övrigt att önska. Kommunikationen med läkarna fungerar bra tycker han.
– De utesluter först allt från öron-, näs- och halsområdet och kontaktar sedan oss.
Patienter och anhöriga är tacksamma
Det är roligt att prata med och behandla äldre patienter. De har mycket livserfarenhet och har alltid intressanta historier att berätta, tycker Robeir Saliba. De och deras anhöriga blir så glada och tacksamma och det ger honom kicken att fortsätta även om rygg och axlar ibland protesterar.
– Jag känner ett stort ansvar för de här patienterna därför att de är beroende av att vi kommer till dem.
– Under dessa två år har jag sett fler cancerfall i munnen än vad jag gjort under de övriga år jag jobbat. Men jag har å andra sidan också fått se en hel del intressanta protetiska konstruktioner. Till exempel en 60 år gammal helprotes i porslin som satt alldeles utmärkt.
När tandläkare Saliba dyker upp på fredagen med den saknade tanden i högsta hugg andas alla på demensavdelningen ut. Finansieringen av tanden är inte klar, och Robeir Saliba ska försöka få fram en hållbarare konstruktion.
Han har förstått att här kan man inte vänta flera veckor på en förhandsprövning. Kniper det tar han finansieringen själv.
– Är min tand vacker?
Hans patient ler stort.
