Patienten kommer till tandläkaren och vill ha skalfasader, men tandläkaren tycker inte alls att det behövs. Vem ska bestämma över vården? Hur tungt väger patientens önskan i förhållande till tandläkarens uppfattning?
Katarina Sondell svarar:
Patientens självbestämmande är absolut; där går det inte att kompromissa. Sedan måste tandläkaren ut-ifrån sin legitimation fatta beslut om behandlingen ska göras, och då ska beslutet utgå från vetenskap och beprövad erfarenhet. Tandläkaren kan aldrig tvingas av sin patient att göra en behandling som han eller hon inte finner odontologiskt motiverad.
Om tandläkaren och patienten har olika uppfattningar återstår egentligen bara att försöka diskutera fram en lösning. Det går i de flesta fall. Viktigt är att patienten inte ges en behandling som står i strid med lege artis. Om det behövs kan patienten erbjudas en »second opinion« hos en klok kollega.
Är det någon skillnad på estetisk tandvård och kosmetisk, och har det betydelse för tandläkarens bedömning?
Definitionen av begreppen kosmetik och estetik skiftar beroende på var man läser. Det är inte helt klart vad begreppen innebär inom tandvård. Kosmetisk behandling kan kanske sägas stå för mer ytliga och mer direkt förskönande justeringar medan en estetisk behandling kanske kan sägas vara mer djupgående och omfatta en större förändring av utseendet genom exempelvis färg och form, och som har som syfte att harmonisera det naturliga utseendet. Med detta betraktelsesätt skulle kosmetik vara mer av skönhetsvård och därför inte någon primär arbetsuppgift för vår profession
Patienten har en uppfattning om vad som är estetiskt – tandläkaren en annan, men vem avgör detta?
Estetik är alltid ett begrepp som utgår från en personlig uppfattning, och det går inte att säga vad som är rätt eller fel estetik. Det svåra är i stället att avgöra vilken behandling som är nödvändig att göra på den individuella patienten och vad som faller utanför detta och då enbart handlar om kosmetik. Tandläkaren måste väga in risker med behandlingen eller risker med att inte utföra åtgärderna, och sedan diskutera detta med patienten.
Man bör försöka undvika att hamna i diskussioner om fint-fult utan mer samtala om vad som kan vara ett godtagbart resultat sett ur olika perspektiv och om vad som är odontologiskt motiverat. Det finns patienter som har en sjukligt förvrängd uppfattning om sitt utseende; dessa patienter bör få hjälp hos exempelvis psykolog.
Får patientens egen vilja mer tyngd i de fall han eller hon själv bekostar behandlingen?
Nej, det centrala är vilken risk – på kort och lång sikt – det finns med att göra en behandling och om det gagnar patienten att ta denna risk. Grundregeln är att göra gott och att inte skada. Professionens uppgift är att behandla sjukdomar och bevara munnens hälsa.
Har patientens hälsa någon betydelse vid diskussionen om en estetisk åtgärd, exempelvis om det handlar om en person med begynnande demens?
Om patienten inte själv kan kommunicera sin önskan i samtal med tandläkaren ska tandläkaren lyssna på den som för patientens talan. Man bör kanske också som tandläkare försöka undvika att alltför mycket tänka i kategorier. Det är säkert så att alla människor oavsett ålder, förstånd och sammanhang, med mera, vill se okej ut och inte avvika alltför mycket. En del av detta är det odontologiskt motiverat att hjälpa till med
