Det är väl känt att det finns en koppling mellan tandhälsa och kognitiv funktion hos äldre och hur nedsatt kognition kan leda till sämre tandhälsa. Men det finns också tecken på att tandhälsan kan påverka kognitionen. En grupp japanska forskare har genom försök på möss undersökt en möjlig mekanism för detta.
Hälften av de 28 möss som deltog i studien fick sina tänder utdragna vid två månaders ålder. Efter sex och tolv månader fick sedan bägge grupperna genomgå en rad tester av rumslig orienteringsförmåga och minne.
De möss som fått tänderna utdragna behövde efter tolv månader längre tid än kontrollmössen för att lära sig vart de behövde simma i en ”vattenlabyrint” (kallad Morris water maze) för att nå en plattform strax under vattenytan att ställa sig på. Efter fyra dagars inlärning hittade bägge grupperna plattformen ungefär lika snabbt. Men på den tredje dagen behövde de som fått tänderna utdragna 1,5 gånger längre tid innan de fann plattformen, och tillryggalade nästan 1,8 gånger längre sträcka innan de kom dit.
I ett område i hjärnan som kallas hippocampus – som spelar en nyckelroll både för rumslig orientering och etablerande av minne – kunde forskarna efter tolv månader vidare finna väsentligt ökade mängder av en celltyp som kallas GFAP-positiva astrocyter hos de möss som förlorat sina tänder. Dessa celltyper anses vara ett tecken på att hjärnan skadats, och ökar i antal vid demens.
Därtill kunde forskarna konstatera att efter tolv månader hade i samma del av de tandlösa mössens hjärnor mängden av ett protein som heter Claudin-5 minskat radikalt. Detta spelar en viktig roll för att endotelcellerna i hjärnans blodådror ska hålla tätt ihop, och skapa den så kallade blod-hjärna-barriären.
Sammanfattningsvis antyder dessa data att det finns ett samband mellan tandförluster och kognitiv dysfunktion.