Eftersom deltagarna i studien är relativt unga med mycket tandben i behåll är det inte säkert att resultaten är överförbara till patienter som har kraftigt försvagade tandben, påpekar forskarna. Foto: Colourbox
För ungefär 20 år sedan introducerades medelråa ytor, i stället för släta ytor, på implantat.
– Förhoppningen var att de skulle ge bättre osseointegration och därmed högre överlevnad, berättar Victoria Franke Stenport, övertandläkare och professor i odontologi vid Göteborgs universitet.
Men det fanns en oro för hur det skulle påverka plackansamling och risk för periimplantit på längre sikt.
Tillsammans med Jan Kowar, övertandläkare och universitetslektor på Göteborgs universitet, har Victoria Franke Stenport därför gjort en 15-årsuppföljning av en kohort patienter vid Brånemarkkliniken i Göteborg, som under 2003 och 2004 fick implantat med medelråa ytor som ersättning för en enda tand. I de flesta fall fattades tanden antingen därför att tandanlag saknats, eller på grund av trauma. Endast hos ett tiotal av de 97 patienterna i studien hade tanden förlorats på grund av karies eller parodontit. Sedan följdes patienterna upp efter 15 år.
Överlevanden av implantaten var hög och andelen komplikationer låg.
– Överlevnaden av implantaten var hög, berättar Jan Kowar. Bara 3 av 129 implantat hade gått förlorade. Och andelen komplikationer var låg. 105 av de 129 implantaten hade klarat sig utan tekniska komplikationer, och 91 utan biologiska. Och den vanligaste biologiska komplikationen var en lättare inflammation i mukosan vid implantatet – mukosit. Frekvensen av periimplantit var låg.
– Dessutom har en erfaren radiolog jämfört röntgenbilder tagna när kronan fästes på implantatet med bilder tagna ungefär 15 år senare. Även om enstaka patienter haft en kraftig marginalbensförlust har den genomsnittliga benförlusten varit måttlig, mindre än en millimeter. Sammantaget innebär detta att lyckandefrekvensen är god, och andelen komplikationer låg.
Forskarna påpekar i artikeln att singeltandsersättningar ofta behöver ges tidigt i livet, och att det därför är särskilt viktigt att de har lång överlevnad.
– För de gamla släta transplantaten finns 30-årsuppföljningar, berättar Victoria Franke Stenport. Men de nyare med medelråa ytor har tidigare bara utvärderats över betydligt kortare tidsperioder – omkring fem år. Därför är det viktigt att vi nu fått en 15-årsuppföljning av dem.
Viktigt att tänka på, påpekar författarna, är att eftersom studien gjorts på singeltandsimplantat är de flesta deltagare relativt unga med mycket tandben i behåll. Det är därför inte säkert att resultaten är överförbara till patienter som efter parodontit förlorat många tänder och har kraftigt försvagade tandben.
