Illustration: Colourbox
Inom ortodonti används ibland interproximal emaljreduktion, då man tar bort några tiondelars millimeter av emaljen för att skapa plats mellan tänder. Det har allmänt ansetts att man kan ta bort 0,3 till 0,4 millimeter utan att riskera att den kvarvarande emaljen upplöses.
Man vet emellertid att behandlingen förändrar tandytans ultrastruktur och tar bort det yttersta emaljlagret som innehåller mest kalcium, fosfor och fluorid. Det har väckt frågan om en sådan mindre mineraliserad yta skulle vara enklare för bakterier att fästa på, och känsligare för erosion och karies.
Israeliska forskare har därför gjort en systematisk översikt av kliniska studier av behandlingen för att identifiera möjliga skador. De hittade sammanlagt tio relevanta studier, vilka omfattade 61 barn som fått behandlingen på 142 tänder.
En studie undersökte risken för karies och visade ingen påverkan på denna. En metaanalys av några av studierna visade ingen påverkan på vare sig risk för parodontit eller postortodontisk instabilitet i tandbågens dimension. De förändringar man kunnat se av emaljens sammansättning tycktes således vara möjliga att hantera.
Dock var studierna få, små, spretiga och av måttlig metodologisk kvalitet. Författarna manar därför till försiktighet i tolkningen av resultaten och efterlyser större och noggrannare studier för att avgöra om metoden är riskfri.
