Oklar effekt av EDTA vid regenerativ endodonti

Under senare år har regenerativa procedurer utvecklats för att återbilda levande vävnad i pulpan hos patienter som drabbats av vävnadsdöd (nekros) som en följd av exempelvis karies eller trauma.
Vid dessa terapier stimuleras mesenkymala stamceller att vandra till den plats där celler dött, fästa, dela sig och differentiera till odontoblaster, vilka sedan bidrar till att återbilda skadad tandvävnad.
Vid sådana behandlingar vill man på samma gång desinficera den döda vävnaden och öka mängden av tillväxtfaktorer – en slags lösliga proteiner som stimulerar celler att dela sig.

Natriumhypoklorit används ofta för desinfektion. Inte sällan används också etylen-diamin-tetra-ättiksyra (EDTA). Man tänker sig att denna dels skyddar levande celler från natriumhypoklorit, dels underlättar för olika tillväxtfaktorer som fångats upp i tandens matrix att visas upp. Däribland VEGF, som stimulerar bildning av nya blodkärl, och TGF-beta, som stimulerar mesenkymala stamceller att dela sig och differentiera mot odontoblaster.

En systematisk översiktsartikel som nyligen publicerats konstaterar att en rad studier av hög kvalitet tydligt visat att behandling med EDTA in vitro leder till att TGF-beta frisläpps och till att stamceller migrerar, fäster vid matrix och differentierar till odontoblaster.

Däremot har de studier som gjorts in vivo haft för dålig kvalitet för att man i dagsläget ska kunna säga något säkert om vilken effekt EDTA har i levande djur och för patienter.