Ilningar i tänderna, eller känsliga tandhalsar, beror, enligt den svenske tandläkaren och odontologie doktorn Martin Brännströms hydrodynamiska teori från 1963, på att exponerat dentin får vätska i dentintubuli att påverka baroreceptorer som i sin tur triggar igång en nervsignal som uppfattas som smärta.
Denna smärta kan motverkas antingen genom att blockera nervsignalen eller genom att skydda det exponerade dentinet, tekniker som används i olika typer av tandkräm mot ilningar och känsliga tandhalsar. Men hur väl fungerar de? Det har naturligtvis undersökts, men någon ordentlig sammanställning har inte gjorts tidigare.
Därför har forskare från Sydkorea nu gjort en metaanalys av 31 randomiserade och placebokontrollerade kliniska studier av olika typer av tandkräm, där alla studier testade effekten med en luftstråle direkt mot tanden. De olika tandkrämstyperna innehöll som aktiva ämnen kalium, tennfluorid, en kombination av de båda, strontium, kalcium-natrium-fosfosilikat eller aminosyran arginin.
Metaanalyserna av studierna av tandkrämstyperna visar att samtliga tandkrämer utom den som innehöll strontium hade en signifikant bättre effekt på smärtsymtomen jämfört med placebo.
- Kalium passerar igenom dentintubuli och depolariserar nervsynapsen och stoppar smärtsignalen.
- Tennfluorid skapar en olöslig metallförening som blockerar öppna dentintubuli och förhindrar på det viset stimulering av nervcellerna.
- Kalcium-natrium-fosfosilikat skapar ett skyddande lager av hydroxyapatit över dentinet.
- Arginin bildar tillsammans med kalcium ett skyddande lager över dentinet.
- Strontium liknar kalcium både kemiskt och biologiskt och kan absorberas i emalj och dentin som skydd, men denna analys visar att det fungerar dåligt.
