3D-pionjären printade ut ett halvt ansikte

Dawood & Tanner är inhyst i ett stort, elegant gammalt hus på Wimpole Street i centrala London. Där träffar jag Andrew Dawood som driver kliniken tillsammans med sin fru Susan Tanner. Behandlingsrummen ligger på de övre planen.
– Vi har förvandlat källaren till en 3D-printingcentral och har hunnit skaffa oss fyra printers. Närmare bestämt Eos, Objet, Zcorp och en EnvisionTEC Pixcera. Vi printar allt från modeller och borrguider till proteser och käkimplantat.
Andrew började arbeta med 3D-printing redan 1999.
– Jag hade i flera år använt mig av datortomografi, men nackdelen där är att den tredimensionella informationen då ska analyseras på en dataskärm, alltså i två dimensioner, säger han.

 

Datafil med lager

1999 fick Andrew Dawood ett svårt fall där han kände att han skulle ha enorm nytta av en tredimensionell modell för att avgöra hur implantaten skulle placeras in.
– Jag frågade chefen för den biotekniska avdelningen på University College London Hospital. Till slut lyckades vi hitta en tillverkare av 3D-printers som printade en modell åt mig efter att skivorna i datortomografin med mjukvara förvandlats till en datafil med lager att printas ut.
– Det var fantastiskt att ha en modell i handen innan arbetet började och kunna planera exakt hur behandlingen skulle utföras.
2005 inskaffade Andrew sin första egna 3D-printer.
– Med undantag för Ormond Street Hospital var vi faktiskt ensamma vad gällde 3D-printade modeller. Jag trodde att varenda kirurg och tandläkare skulle ge sig i kast med 3D-printing. Men de flesta fattade inte riktigt.
Kanske var det för mycket att greppa, framför allt för den äldre generationen, tror Andrew Dawood. För många tandläkare var det nog också en  kostnadsfråga. 3D-printingarbetet var mycket dyrare än labbarbetet och implantaten tillsammans och många fann den kostnaden oacceptabel.
Däremot började andra grupper att kontakta honom.
– Jag blev förvånad när jag började få telefonsamtal från formgivare och konstnärer som ville att vi skulle 3D-printa åt dem. Därvid uppstod en intressant dialog.
Han påpekar att just formgivare samt konstnärer och deras arbeten gjort att 3D-printing fått sådan uppmärksamhet i media. Dessa grupper har också fört en bra dialog med tillverkare av 3D-printers och på sätt knuffat på utvecklingen, menar han.

Krav på 3D-printing

Men uppmärksamheten i media har fått konsekvenser även för kliniken.
– Vi får många nya patienter som nästan kräver 3D-printing som del av behandlingen, men det behövs ju inte vad gäller enklare fall.
I början använde Andrew huvudsakligen 3D-printern till att printa modeller.
– Det är fortfarande det främsta användningsområdet. Men vi printar också borrguider, skärmallar och käkimplantat för att ersätta delar av käkben. Vi printar i metall för att utföra bryggrekonstruktioner och vi har börjat använda intraorala optiska scanners så att vi kan scanna av en munhåla och printa en modell av den.
För väldigt komplicerade behandlingar kan tiden dras ner drastiskt.
– Det gör det möjligt för oss att rekonstruera käkar, utföra flikkirurgi, införa implantat rakt i käken och direkt utföra bryggor. Multidisciplinära behandlingar som tidigare skulle tagit ett år eller 18 månader kan nu utföras vid en behandling.
3D-printing har gjort det möjligt att utföra behandlingar som tidigare var omöjliga, säger Andrew Dawood.
– Det gäller till exempel patienter som har väldigt lite ben kvar i käken. Vi kan nu rekonstruera käkar och behandla patienter som har haft omfattande rekonstruktionskirurgi.

Monopol på material

Inom andra områden inom 3D-printing klagas ofta över att mängden material som kan printas ännu är begränsad, liksom kvaliteten på dem.
– Det är ett problem men ett som väldigt många företag arbetar på så jag tror att vi kommer att se en rask utveckling de närmaste åren. Inte bara vad gäller antalet material utan också kostnaden för dem. I nuläget är det så att varje tillverkare har monopol på sina material och det gör att priserna är höga.
3D-printing kommer att bli en självklar del av tandvården i framtiden, menar Andrew Dawood.
– Det är uppenbart att det kommer att växa. Tyvärr utgör 3D-printing i nuläget inte en del av tandläkarutbildningen, i alla fall inte här i landet. De som söker in på skolorna idag är dock uppväxta med datorer. I USA har 3D-printing blivit en folkrörelse och i många hem finns en liten 3D-printer där barn printar leksaker de designat på sina datorer.
– 3D-printing kommer att bli en naturlig förlängning av tandvården. Det kommer inte att hända över en natt. Det handlar nog mycket om ett generationsskifte.
Vad hoppas han då av den närmaste utvecklingen?
– På fler och bättre material. Och att priset på 3D-printers kommer att sjunka betydligt. En som kan printa titanium kostar idag omkring 200 000 euro och det är en stor investering för en vanlig klinik.

Skrev ut ny ansiktshalva

Andrew Dawoods namn figurerade i dagstidningar världen över förra året. Detta efter att han hade printat en ny ansiktshalva åt Eric Moger.
– Eric Moger hade opererats för en stor tumör i vänstra ansiktshalvan. Den var stor som en tennisboll. Operationen räddade livet på honom men efteråt hade han ett stort hål i ansiktet. Det var svårt för honom att tala och han matades via slang. Han led också starkt psykiskt.
Även en del av munhålan och käken var borta.
– Jag blev inkopplad på fallet via University College London Hospital. Jag föreslog då att man skulle 3D-printa en ansiktsprotes i silikon. Jag scannade av hans högra ansikte och skapade från den en datafil så att jag kunde printa en protes till den vänstra.
Protesen hålls på plats av en ställning av titanium som satts fast med skruvar vid ögonbrynet och kindbenet. Andrew Dawood skapade också en munhåleprotes som separerade munnen från hålet i hans ansikte.
– Det var väldigt glädjande att arbeta med det fallet. Idag kan Eric Moger äta på vanligt sätt och han har också fått livslusten tillbaka.