Debatt: Fråga rätt barn om våld – inte alla barn!

Våld i nära relationer är tyvärr vanligt. Ofta passerar det obemärkt. Personal inom vården har därför en särskilt viktig roll i att identifiera våldsutsatthet och bidra till att fler kan få stöd, vård och hjälp. Det finns samtidigt ett lagstadgat krav att göra orosanmälan när barn är utsatta eller befinner sig i miljö där de blir, eller riskerar att bli, vittnen till våld. Den 7 maj publicerade Socialstyrelsen ett nytt kunskapsstöd för hur vården ska kunna identifiera fler personer som drabbas av våld [1]. Det utgår från aktuell forskning och innehåller tydliga rekommendationer.

Stödet klargör att frågor om våld endast ska ställas när vi möter patienter med vissa skador, diagnoser, symtom och beteendemönster. Det avråder från att fråga alla patienter, något som har stöd av bland annat WHO [2, 3].

Trots detta ser vi att vissa verksamheter inom vården inför generella screeningsrutiner med frågor om våld – även till barn. Det är en oroväckande utveckling. Inte minst med tanke på att det saknas vetenskapligt stöd för att fler barn identifieras och får hjälp genom screening jämfört med att vårdpersonal på ett individanpassat sätt ställer frågor när det finns tecken eller misstanke om våldsutsatthet.

Vetenskapliga utvärderingar visar att universell screening för våld hos barn, det vill säga att ställa frågor till samtliga barn oavsett sammanhang, har låg träffsäkerhet. Det saknas också belägg för att det förbättrar barnens hälsa eller skydd [3, 4].

Falska positiva resultat kan leda till onödiga orosanmälningar. Med ökad stress för barn och familjer och ett överbelastat barnskyddssystem som följd. Det finns samtidigt risk för att barn och ungdomar som faktiskt är utsatta inte fångas upp – det vill säga att även falska negativa utfall förekommer [5].

Alternativet till universell screening är det som kallas för fallidentifiering eller klinisk bedömning. Det innebär att hälso- och tandvårdspersonal väntas vara uppmärksamma på tecken och symtom som kan tyda på våldsutsatthet och att de ställer frågor när det finns en faktisk misstanke. Detta är en mer träffsäker och etiskt hållbar strategi – och dessutom förenligt med Socialstyrelsens rekommendationer.

Det etiska dilemmat handlar också om att screena för ett allvarligt folkhälsoproblem utan att säkerställa att det finns fungerande, samordnade och evidensbaserade insatser att erbjuda när ett barn berättar om våld [6].

Det avgörande är i stället att all personal inom hälso- och sjukvården och tandvården har god kunskap om våld i nära relationer (inklusive olika tecken och symtom) samt att de känner sig trygga och vet hur de ska ställa frågor om våld till barn.

Det är framför allt viktigt att säkerställa att barnet känner trygghet och att förövaren inte förstår, hör eller är med när frågorna ställs. Om barnets svar indikerar att det utsatts för våld så krävs det att mottagaren av denna känsliga information kan bekräfta barnet på ett korrekt sätt och tryggt hjälpa barnet vidare. Allt detta måste finnas på plats i kända rutiner på arbetsplatsen och i form av trygg kunskap hos medarbetarna. Det ska ingå i det kontinuerliga kvalitets- och patientsäkerhetssäkringsarbetet.

När vårdpersonal screenar alla barn riskerar vi att – dels missa de barn som verkligen behöver hjälp, dels slösa resurser på dem som inte gör det. Det är inte bara ineffektivt utan också att svika barnet och att utsätta det för skada.

Gunilla Klingberg
Professor och övertandläkare i barn och ungdomstandvård, Malmö universitet

Gabriel Otterman
Överläkare, barn- och ungdomsmedicin, Barnskyddsteamet, Akademiska barnsjukhuset / Universitetslektor, Barnafrid, Linköpings universitet.

Båda har medverkat i expertgruppen som tagit fram kunskapsstödet [1].