Annons
Annons
Debatt: Kvotering löser inte folktandvårdens problem

Foto: Colourbox
Under senare tid har folktandvården försökt möta utmaningarna i tandläkarförsörjningen med att erbjuda någon form av garanti för att man även ska få behandla patienter inom det statliga tandvårdsstödet. Detta strider mot den prioriteringsordning som uttrycks i tandvårdslagen, skriver författaren till denna debattartikel.
Folktandvården på många platser i landet beskriver svårigheter i att rekrytera och behålla tandläkare. Svårigheten hänförs till att tandläkarna vill arbeta med hela vårdpanoramat, men på många folktandvårdskliniker får de enbart jobba med grunduppdraget; barn och unga, personer inom det särskilda tandvårdsstödet och akuta, sin breda utbildning till trots. Konsekvensen blir att man väljer att arbeta privat.
Regionen och dess egna vårdgivare, folktandvården, har ett långtgående ansvar för tandvården till regionens invånare i stort, samt för de regionala tandvårdsstöden i synnerhet. Tandvårdslagen definierar regionens ansvar. Folktandvården ska bland annat ansvara för ”övrig tandvård för personer från och med det år då de fyller 24 år i den omfattning som regionen bedömer lämplig”.
Under senare tid har folktandvården på olika sätt försökt möta utmaningarna i tandläkarförsörjningen med att erbjuda någon form av garanti för att man även ska få behandla patienter inom det statliga tandvårdsstödet. Ibland med hänvisning till paragrafen i stycket ovan. Denna ”kvotering” strider, enligt min uppfattning, mot den prioriteringsordning som uttrycks i tandvårdslagen, kopplat till regionernas ansvar.
Läser man i propositionen till tandvårdslagen från 1984 framgår det att syftet med denna skrivelse var just att folktandvårdens tandläkare skulle få ett mer varierande arbete. Målet var att ungefär 50 procent av tiden skulle kunna ägnas åt vuxentandvård. Vidare var målsättningen att cirka 35 procent av vuxentandvården skulle utföras inom folktandvården.
"Vi har helt enkelt inte råd att tillåta vårdgivare att välja fritt vem man ska behandla och inte."
Åsikterna i denna debattartikel är textförfattarens, inte Tandläkartidningens.
Det framkommer samtidigt att förutsättningen låg i att det fanns tillräckliga resurser inom folktandvården, då man även fortsättningsvis skulle ombesörja tandvården till målgrupperna inom regionens ansvar. Resonemanget kan summeras i denna citerade mening: ”En utbyggnad kan i så fall bara ske i den mån det har skett en så stor avgång bland de privata vårdgivarna att det samtidigt kan ske en utjämning av tandvårdsresurserna mellan olika landstingsområden.”
Att det beskrivna problemet finns är vi nog alla överens om, det är lösningarna som saknar konsensus. Den svenska tandvården har förändrats otroligt mycket sedan lagstiftaren skrev förarbetena och lagtexterna. Det som sker nu kringgår det faktiska problemet och löser inte den långsiktiga utmaningen. Nya tider kräver nya tag.
Svensk tandvård behöver, enligt min uppfattning, ta ett gemensamt ansvar för alla invånare i landet och möjliggöra en jämlik munhälsa och tandvård på lika villkor i enlighet med tandvårdslagen. För att möjliggöra detta behöver vi förändringar som tydligare knyter samman tandvårdens olika stöd och dess finansiering. Jag anser att vi helt enkelt inte har råd att tillåta vårdgivare att välja fritt vem man ska behandla och inte, alla måste vara med och ta ansvar för alla invånare. Det är dessutom det enda som faktiskt motsvarar att jobba med hela vårdpanoramat.
Gabriel Edgardo Alfaro Musso, tandläkare