Som 40-åring har Peyman Kelk förlikat sig med insikten att han inte kommer att vinna nobelpriset, men andra drömmar har han inte släppt än. Han är fast besluten att ha ett varierat jobb, och så har det blivit. Han forskar, jobbar kliniskt och undervisar.
Det politiska engagemanget som han hade som ung finns kvar, liksom drömmen att sitta i riksdagen, och han tar steg för att nå dit. Inför valet 2018 kandiderar Peyman till riksdagslistan för Liberalerna i Västerbotten.
– Jag är bara nominerad. Även om jag hamnar på listan är chansen minimal, men jag har 25 år kvar att förverkliga drömmen, säger han.
Vill inte välja
Det är ”många bollar i luften” som gäller.
– Mitt problem är att jag är intresserad av för många saker, konstaterar han.
– Jag tror att jag är rätt okej protetiker och ganska bra föreläsare, men i stamcellsvärlden är jag fortfarande rookie. Jag tycker för mycket om allting för att släppa någon del, men det är väldigt svårt att bli jättebra på något utan att fokusera helt på det, speciellt om man vill ha familjen kvar, säger han och drar slutsatsen att han inte kommer att lyckas till 100 procent inom alla arbetsområden.
Stor variation
Då gäller det att trivas med det mesta man håller på med. Fördelen med att kombinera ”allt” är att livet blir omväxlande.
– Jag blir aldrig less. Jag kollar aldrig klockan. Det är ett bra mått på att jag trivs. Men det blir ganska splittrat och jag jobbar i praktiken mycket mer än 100 procent. Jag kan tänka mig att arbeta tio, elva, tolv timmar om dagen, men inte mer. En förutsättning är att jag har en förstående familj – än så länge.
Ett sätt att få extra tid till arbete är att sova lite. Peyman sover bara fem, sex timmar per dygn. Men han sover gott om natten, försäkrar han, och berättar om något hans pappa brukar säga – ett mått på lycka är att man somnar utan bekymmer.
Unik kombination
Peyman Kelk har en forskartjänst som biträdande lektor i anatomi vid institutionen för integrativ medicinsk biologi. Han kombinerar det med klinisk tjänstgöring i oral protetik.
– Det är en unik kombination. Jag är den första i Umeå utanför institutionen för odontologi som får kombinera universitetstjänst med klinisk tjänstgöring inom en specialitet, berättar han.
I lektorstjänsten ingår undervisning i anatomi, främst om huvud-halsområdet. Han undervisar blivande tandläkare, läkare, sjuksköterskor och molekylärbiologer. Han är även ibland klinisk handledare för tandläkarstuderande i oral protetik, som kommer mot slutet av utbildningen.
– Det är en fördel att jag träffar studenterna både i början och slutet av utbildningen och får se hur mycket de utvecklas.
Stamceller från tänder
Han jobbar i en forskargrupp som består av molekylärbiologer och kirurger. Hittills har gruppen varit fokuserad på nervforskning. Peyman samlar in stamceller från tänder och käkben.
– Först kollar vi att de verkligen är stamceller, sedan använder vi dem in vitro på labbet. Vi utsätter dem för olika cocktails för att få dem att bli nerv-, ben– och fettceller.
Under det senaste året har han nischat in sig på 3D-printing av stamceller. Det dröjer troligen länge innan det går att printa säkra och hela organ som kan användas i människokroppen, men ett steg i den riktningen är att få stamceller att utökas tredimensionellt – tidigare har de studerats främst i 2D.
– Jag hoppa kunna odla och differentiera stamceller till benceller i 3D så att de sedan kan planteras in och bilda ben i kroppen. Efter det är nyckeln att få blodkärl och nerver att växa in i transplantatet. Det har gjorts på djurmodeller och även på människor bland annat i Finland, men det dröjer innan metoden når kliniken.
Framtidsvisioner
Peymans mål för framtiden:
– Om tio år vill jag göra det jag gör nu, fast på nästa nivå. Jag är då förhoppningsvis en skicklig kliniker som patienter vill komma till och jag undervisar och har kanske vunnit ett pedagogiskt pris. Om tio år vill jag vara en etablerad forskare med en större forskargrupp som gör bra translationell forskning som kan driva protetisk forskning framåt. Jag hoppas att jag då gör försök på olika djurmodeller och har ett utbyggt internationellt nätverk.
På längre sikt, 20 till 30 år, handlar det att rehabilitera människor som har varit med om trauma, cancer eller som har medfödda defekter. Det sker då med hjälp av patientens egna celler.
Samtidigt finns en plan B om banan som stamcellsforskare skulle visa sig vara oframkomlig. Mer traditionell protetisk forskning är också en möjlig väg att gå i framtiden, och även att fortsätta inom hans avhandlingsområde parodontologi.
Privat har han även en önskan:
– Jag hoppas att familjen står ut med mig även om tio år.
Läs mer om Peyman Kelk i Tandläkartidningen nummer 8 2017.
Annons
Annons
