Annons
Annons
Hon forskar om döden på Vipeholm
Administrationsbyggnaden på Vipeholms sjukhus, samt forskaren Elin Bomennel, Lunds universitet, som bland annat forskar om verksamheten på Vipeholm.
Foto: Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet (SMHS), Lunds universitet.
I doktorsavhandlingen Sockerförsöket undersökte historieforskaren Elin Bommenel kariesexperimenten på Vipeholm. Det var tjugo år sedan. Efter det har det inte kommit mycket ny forskning om de omtalade försöken. ”Hur kommer det sig att ingen vill ta i detta med tång?”. Nu är hon aktuell med ett nytt forskningsprojekt.
En av de få i Sverige som forskat om Vipeholmsexperimenten är Elin Bommenel, historiker och lektor i tjänstevetenskap vid Lunds universitet. I hennes avhandling ”Sockerförsöket” från 2006 undersökte hon samspelet mellan politik och forskning i Vipeholmsexperimenten.
Till grund för avhandlingen låg bland annat dittills oupptäckta originalkällor i form av anteckningar och annan dokumentation, som hittats på en vind när Vipeholmsanstalten byggdes om till skola.
– Det var ett oerhört rikt material som berättade om hur och varför experimenten utförts, vem som tyckte att det var viktigt, vem som betalade för det, vem som såg till att det påverkade folktandvården, och så vidare, säger Elin Bommenel.
Tillsammans med fyra andra forskare från Lunds-, Göteborgs- och Malmö universitet medverkar hon nu i ett vetenskapligt tema om Vipeholmsexperimenten i Tandläkartidningen.
Bakgrunden är att odontologiska fakulteten på Malmö universitet fyllde 75 år förra året – lika många år som gått sedan Vipeholmsexperimenten utfördes. En del i universitetets högtidshållande var att uppmärksamma Vipeholm och kolhydratexperimenten.
– Det visar på ett stort mod hos Per Alstergren (dekan och professor vid odontologiska fakulteten i Malmö, reds. anm.) och tandläkarhögskolan i Malmö att tala om sin roll i förhållande till Vipeholmsförsöken. De hade nämligen inget ansvar alls för dem.
Några av forskarna som deltog i datainsamlingen på Vipeholm kom senare att arbeta på tandläkarhögskolan i Malmö, men det är den enda kopplingen, säger Elin Bommenel.
Dagrum på Vipeholms sjukhus, 1940-talet.
Foto: Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet (SMHS)
Hon är kritisk till att varken Socialstyrelsen (dåvarande Medicinalstyrelsen), riksdagen, socialdepartementet eller godistillverkaren Fazer, som köpte upp godisproducenten Mazetti, vilka hade en ledande roll i sötsaksindustrins samarbete med forskarna, har gjort någon aktion för att uppmärksamma försöken.
– Jag tycker att de kanske kunde vara lite mer intresserade av sitt arv. Jag är också intresserad av varför det inte kommit någon mer forskning om kariesexperimenten. Hur kommer det sig att ingen vill ta i detta med tång?
Elin Bommenel konstaterar att rent vetenskapligt var sockerförsöket en framgång som gav svar på hur det stora samhällsproblemet, karies, uppstår. Samtidigt orsakade det stort lidande hos patienterna som utsattes för försöket.
Vipeholms sjukhus, interiör från ett patientrum. Foto: Foto: Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet (SMHS)
I avhandlingen beskrivs hur och i vilken kontext experimenten skedde. En avgörande förutsättning var den då självreglerande forskningsprocessen, säger Elin Bommenel.
– Det är jättefarligt när forskare säger att de ska reglera sig själva etiskt eftersom en del av forskningsprocessen är att få forskningen att resultera i användbara resultat. Det var precis det som gjordes på Vipeholm.
Elin Bommenel skulle gärna se en avhandling som tittar närmare på etiken som omgärdade försöken. Hon menar att det etiska fördömandet som görs i dag, görs utan att ha förstått försöken i detalj.
– Man måste in och titta på vartenda vardagligt beslut – beslutsgångar och vem som gjorde vad och när. Allt detta finns dokumenterat och det är det man ska studera, inte forskningsrapporterna.
Varför inte då?
– De säger mycket om forskningsresultaten, men lite om hur man kom fram till dem. Forskningsrapporterna berättar inte om den kaotiska vardagen, men det är den som ska beforskas.
Var det något du överraskades av i din egen forskning?
– Ja, det tog mig flera år att komma över att patienterna var ett ”material” medan forskarna har ansikten. Hur går det till att göra patienterna till en ansiktslös ”andre”?
Elin Bommenel fortsatte att gräva för att försöka förstå, och landade i att det berodde på att forskningen skedde inom anstaltssveriges väggar.
– Där fanns redan en kultur av att kränka människors rättigheter för att kunna utveckla en välfärdsstat. Man törstade efter kunskap för att till exempel inte behöva dra ut tänderna med bysmedens tång. Det är svårt för oss i nutid att sätta oss in i det.
Under åren har många lärdomar dragits av erfarenheterna från Vipeholmsexperimenten. Bland annat har vi har numera flera externa kontrollinstanser, som Etikprövningsmyndigheten och Läkemedelsverket, som måste godkänna en forskningsstudie innan den kan starta.
"Jag kommer inte undan känslorna i forskningen."
Något liknande som Vipeholsmexperimenten skulle inte kunna ske i Sverige i dag, enligt Elin Bommenel. Hon tror i stället att de etiska frågeställningar framtiden kommer att ha när den blickar tillbaka på dagens samhälle handlar om prioriteringar.
– Vi lever i ett samhälle där vi inte vågar prata om värderingar och prioriteringar. Vi saknar till exempel ett gemensamt samtal om vad som är viktigast: att till varje pris hindra att någon dör, eller att leva ett värdigt liv tills man dör.
– Inom medicinen har vi hamnat i ett läge där det är viktigast att förhindra död. Det är väldigt dyrt, vilket innebär att vi har mindre pengar över till att ge många ett värdigt liv.
Som forskare är uppgiften att lämna känslorna därhän och med oberoende blick beskriva och analysera händelser och skeenden. Det har inte alltid varit lätt, säger Elin Bommenel. När någon har frågat om hon inte tycker det var fel det som skedde på Vipeholm har det varit svårt att svara utan att blanda in känslor. Därför har hon nu, 25 år efter hon tog sig an Vipeholm-materialet, bestämt sig för att utbilda sig till kognitiv beteendeterapeut vid sidan om arbetet som historiker och lektor i tjänstevetenskap.
– Jag kommer inte undan känslorna i forskningen och det är ohållbart att inte ha ett vetenskapligt verktyg för att hantera dem. Jag har precis tentat av grundkursen i KBT, och ser fram emot att kunna prata om känslor på ett vetenskapligt sätt.
Parallellt med studierna till KBT-terapeut är hon mitt uppe i ett nytt forskningsprojekt om Vipeholm. Med anslag från Vetenskapsrådet undersöker Elin Bommenel och tre andra forskare vården på Vipeholm utifrån patientjournaler och annan dokumentation. En del av forskningsprojektet, som har namnet ”Döden på Vipeholm”, handlar om de ovanligt många dödsfallen, över 200, som inträffade på anstalten i början av 1940-talet. Anklagelser har förts fram om att man medvetet svälte patienterna till döds, ett slags eutanasi.
– Det är inget som har belagts vetenskapligt, men något vi hoppas kunna ge svar på nu, säger Elin Bommenel.
Vissa delar av forskningsprojektet har presenterats i vetenskapliga artiklar, medan resten kommer att ges ut i bokform de kommande åren.
– Gemene man läser inte vetenskapliga artiklar och vi vill att så många som möjligt ska kunna ta del av vår forskning, säger Elin Bommenel.
Ålder: 54 år
Gör: Lektor i tjänstevetenskap vid Lunds universitet. Undervisar om health management samt om vetenskapsteori, samhällsvetenskapliga metoder och forskningsetik.
Forskning: Forskar bland annat om Vipeholm. Disputerade år 2006 med avhandlingen ”Sockerförsöket”. I forskningsprojektet Döden på Vipeholm (2020–2024) fokuserar hon arbetet på vården av ”svårskötta obildbara sinnesslöa” som möjliggjorde eller omöjliggjorde eutanasi (barmhärtighetsmord) på 200 patienter 1941–1943.
Utbildning: Grundutbildning i historia från Lunds universitet och University College, Cork. Disputerad på Tema Teknik vid Linköpings universitet.
På fritiden: Simtränar, rider och vidareutbildar mig inom buddhistisk psykologi och kognitiv beteendeterapi.
