Hon ser det andra inte ser

För mer än 30 år sedan var vi kolleger som allmäntandläkare i folktandvården i Linköping. Nu ses vi igen, men i andra yrkesroller. Jag är journalist sedan länge och Eva Klintström är övertandläkare i odontologisk radiologi och forskare.

Vi sitter på coronasäkert avstånd och intervjun tar längre tid än planerat, det finns så mycket att prata om. Hon pratar samma vackra gotländska som förr, och har lika nära till skratt. När hon berättar om sin karriär blir jag påmind om andra särdrag, vetgirigheten, den höga ambitionsnivån.
– Jag avskyr slarv och har svårt för uttryck som ”good enough”. För mig är det självklart att alltid göra mitt bästa, det har jag med mig från min uppväxt, säger Eva Klintström.
Hon växte upp på ett litet jordbruk i Gammelgarn på östra Gotland. Där var det naturligt att alla barn hjälpte till på gården så fort de var stora nog att klara uppgifterna. Eva lärde sig allt man måste kunna på en gård med växtodling och djur.
– Vi tog vara på allt, som grisfötter och gris­huvuden. Jag har stått sent på kvällen och tvättat gristarmar som vi använde till korvskinn.
Arbetsmoralen var hög, man slutade inte arbeta när man var trött utan när arbetet var färdigt. Skulle höet in så skulle det in. Behövde djuren mat nu så skulle de ha mat nu. Eva Klintström kallar det för ”bondegenen i mig” och menar att den har hjälpt henne att göra den långa resan till det yrkesliv hon har i dag.
– Men jag har haft tur också. Jag har råkat befinna mig på rätt plats vid rätt tidpunkt.

”Jag gillade bredden, att växla mellan kariesbehandling, protetik, ortodonti och allt annat.”

Eva Klintström blev färdig tandläkare 1981, i en tid när det var svårt att få jobb. Ett vikariat på halvtid lockade henne och hennes man till Linköping, hon fick så småningom en fast tjänst och de blev kvar.
– Jag tyckte jobbet som allmäntandläkare var jättespännande. Jag gillade bredden, att växla mellan kariesbehandling, protetik, ortodonti och allt annat. Framför allt tyckte jag om att möta så många människor, både barn och vuxna.
Under många år var hon fullt upptagen med att bli en bra allmäntandläkare, men ett sug efter att lära sig mera växte långsamt fram. 1993 fick hon chansen att auskultera på avdelningen för radiologi på Universitetssjukhuset i Linköping och blev fascinerad av att området som kan uppfattas som så smalt innehöll så mycket. Hon kontaktade sin gamla skola, odontologiska fakulteten i Malmö, som skräddarsydde en kursplan i radiologi åt henne.
– Det var mycket att plugga samtidigt som barnen var små. Jag minns att jag satt på golvet bland barnen och läste, det var ju så roligt att lära sig nya saker, berättar hon.

Specialist i odontologisk radiologi

1998 gick hon en forskarutbildningskurs och några år senare fick hon syn på en utannonserad ST-plats i radiologi i Jönköping. Hon fick den i form av en uppdragsutbildning där den teoretiska utbildningen skedde i Jönköping och praktiska på radiologen i Linköping.
Eva Klintström blev färdig specialist i odontologisk radiologi 2003. Sedan dess har hon sin arbetsplats på röntgenkliniken på Universitetssjukhuset i Linköping, en stor arbetsplats med över 250 anställda.
– Jag arbetar tillsammans med läkare, sjuk­sköterskor, medicintekniker, administratörer och sjukhusfysiker. Det är jätteroligt, man lär sig något nytt varje dag.

Patienten bakom bilden

De är två odontologiska radiologer på kliniken. De tar emot remisser från allmän- och specialisttandvården, men även från sjukvården. Då handlar det ofta om patienter som undersöks mycket noga inför till exempel immunosuppressiv behandling eller en hjärtoperation för att säker­ställa att det inte finns några pågående infektioner i munhålan.
Hon tycker att hon har stor nytta av sina 18 år som allmäntandläkare.
– Jag ser inte bilden som en bild, jag ser att det är en patient bakom. Och jag har lätt att föreställa mig i vilken situation bilden är tagen. Som specialist sitter jag i ett mörkt rum och kan ­titta länge på en bild. Tandläkaren sitter i ett ljust rum och har patienten bredvid sig – och ska göra det fort.

”Man ska inte börja med att titta efter karies utan börja med att granska hela bilden, från kanterna och inåt.”

Men trots att tandläkarnas vardag är tidspressad tycker hon att de ska ägna lite extra tid åt att granska röntgenbilder.
– Man ska inte börja med att titta efter karies utan börja med att granska hela bilden, från kanterna och inåt. Annars finns risken att man missar viktig information i bilden.
– Det man ska vara observant på är ofta inte det man ser i bilden, utan det man inte ser. Om till exempel bihålans nedre begränsning inte syns så måste man gå vidare med det.

Mörk skugga

Eva Klintström tycker att allmäntandläkare borde skicka fler granskningsremisser när de är osäkra.
– Man måste våga fråga! Varje remissvar ger ny kunskap som man kan dela med sig av till sina kolleger. På så sätt växer kompetensen ute på klinikerna.
Men om remisserna ska ha något pedagogiskt värde så måste de innehålla mer än ”Tacksam för granskning av panoramabild”.
– Man bör beskriva det som skapat osäkerhet. Vad är det för en mörk skugga i det området? Ingen av oss dömer någon för en sådan fråga, vi har ju varit där själva, säger hon.

Forskningscentrum för medicinsk bildvetenskap

När hon blivit färdig specialist 2003 befann sig Eva Klintström på rätt plats vid rätt tid. Samma år startades ett forskningscentrum för medi­cinsk bildvetenskap, CMIV, i Linköping. Det är ett samarbete mellan Region Östergötland, Linköpings universitet och industrin, där man forskar kring den allra senaste bildtekniken.
Hon fascinerades av forskningen och fick frågan om hon ville vara med i ett projekt om bildbehandling av högupplöst ben. Med hjälp av en speciell datortomograf, cone beam CT, kan man minska strålfältet och ta tredimensionella bilder på det lilla område man är intresserad av. Det ger lägre stråldos och en upplösning där man kan få detaljerade bilder av många strukturer.

Tredimensionella röntgenbilder

2017 disputerade hon på en avhandling om visualisering av trabekulär benstruktur. Med tredimensionella röntgenbilder kan man se om benstrukturen är så gles att det innebär en ökad risk för frakturer.
– Den här tekniken öppnar möjligheter att upptäcka osteoporos tidigt, så att man kan sätta in behandling. I framtiden tar man kanske den här typen av bilder inför implantatbehandling eller för att titta på en visdomstand, och då kan man kolla bentätheten samtidigt.

Automatisk kalibrering

I forskningen har hon haft god hjälp av ­sonen Benjamin Klintström som i dag är AT-läkare i Visby. När forskningen var som mest kompli­cerad höll han på att lära sig programmering, mest på skoj. Det visade sig snart att han hade kunskaper som var viktiga för Evas forskning. Han blev en förmedlande länk mellan sin mamma och de tekniker hon samarbetade med, de pratade samma språk.
– Jag lärde mig mer och kom på ett sätt att auto­matiskt kalibrera för nya maskiner. Så småningom utvecklade jag en egen algoritm och skrev en artikel om det, berättar Benjamin.

Kalcium i benet

Nu samarbetar mor och son i ett nytt projekt som ligger ganska långt från odontologin. På CMIV har man fått en ny apparat som bara finns på tre ställen i världen, en fotonräknardetektor-CT. Med den kan man inte bara se hur benstrukturen ser ut utan även hur mycket kalcium det finns i benet.
– Jag optimerar koden för apparaten. Jag hoppas kunna fortsätta med den här forskningen och vill gärna doktorera inom området, säger Benjamin Klintström.
– Det går bra att forska ihop med mamma. Vi sitter ju rätt sällan bredvid varandra utan var och en för sig. Vi kompletterar varandra bra, hon skriver till exempel bättre diskussioner och introduktioner än jag.

”Jag har aldrig haft ett så roligt och intressant arbetsliv som nu!”

För Eva Klintströms forskning kring osteo­poros är den nya tekniken högintressant.
– Jag har fått ett rejält forskningsanslag för att fortsätta med det här. Jag har aldrig haft ett så roligt och intressant arbetsliv som nu!
Men att arbeta heltid på en tidvis underbemannad arbetsplats och samtidigt forska på ledig tid för att det är så himla kul har sina risker. 2016 drabbades Eva Klintström av en utmattning och det tog ett år att komma tillbaka. Under en tid fick hon ångest bara av att se sjukhuset.
– Dit vill jag inte igen. Jag har en hög arbetsbelastning men nu har jag lärt mig att vara uppmärksam på vissa tecken, som att jag inte orkar lyssna när folk pratar eller inte vill gå till fikarummet. Då är det dags att ta det lite lugnare.
– Jag försöker gå en promenad på lunchen och gärna också på kvällen. Jag engagerar mig inte i allting utan säger nej ibland. Det är lite tråkigt men absolut nödvändigt, säger Eva Klintström.