Musiken får vänta

Vägen till arbetsplatsen är för många bara en transportsträcka som ska avklaras så snabbt som möjligt. För Lovisa Cehlin är det en av dagens guldstunder.
När hon sätter sig i bilen för att köra de 31 kilometrarna mellan hemmet i Skåne och tandläkarmottagningen i den blekingska småorten Sölvesborg är det en tid för eftertanke, men framför allt tid för musik och sång. Lovisa sjunger mer än gärna med i radions hittar eller sambon Russell Reitters egenkomponerade låtar.

– Med musik, sång och dans kan man sprida glädje och nå ut till andra människor som kanske inte ens delar samma språk. Att uppträda på en scen inför andra kan liknas med den tillfredsställelse som jag får när jag hjälper en patient, förklarar Lovisa.
Musiken och tandläkaryrket har följt Lovisa ända sedan vaggan. Hon växte upp på en idyllisk gård i skånska Torsebro, omgiven av vackra Helge å, skogen och slättlandskapet.
Eftersom hennes far Tord Cehlin redan då drev sin tandläkarmottagning på gården växte Lovisa upp med yrket och ägnade många eftermiddagar på praktiken där även hennes mamma arbetar som tandsköterska. Vid ett tillfälle, när hon fick pengar av sin farmor och farfar, lovade hon att en dag köpa sin fars mottagning.
– För mig var det nästan en självklarhet att bli tandläkare, men när jag kom in i skolåldern tog musiken över de flesta av mina tankar. Jag spelade fiol i stora orkestrar. När jag var 16 år slutade jag tävla i tennis för att fokusera helt på musik, sång och dans. Det var ett intresse som jag delade med min storebror som senare bland annat har uppträtt på Wallmans i Stockholm.

”Jag såg en framtid som musikal­artist, men jag ville hålla dörrarna öppna för vidare studier.”

På högstadiet gick hon i en så kallad musikklass i Kristianstad, vilket bland annat innebar att hon på fritiden fick möjlighet att medverka i konserter med lokala och nationella artister. Att det skulle bli musik på gymnasiet var en självklarhet, men eftersom Lovisa ville ha en utbildning med natur som inriktning fick hon pendla till nystartade Lars-Erik Larsson-gymnasiet i Lund i tre år.
– Just då såg jag en framtid som musikal­artist, men jag ville hålla dörrarna öppna för vidare studier. Tandläkaryrket fanns i tankarna någonstans, men även en framtid som arkitekt. Design var ett område som lockade mig.

Glada änkan och Csardasfurstinnan

Under gymnasiet utvecklade hon sina färdig­heter i dans och sång, framför allt körsång som hon ägnade en stor del av fritiden åt. Genom utbildningen breddade hon sitt kontaktnät i branschen och fick möjlighet att medverka i musikalen ”Moby Dick” som aldrig hade spelats i Norden tidigare. Parallellt med studierna uppträdde hon på Kristianstads teater i ”Glada ­Änkan” och ” Csardasfurstinnan”.
– Jag fick även chansen att vara med i ”Evita”, vilket var en otrolig upplevelse då just musikal alltid har legat mig varmt om hjärtat. När det kommer till musik är jag faktiskt allätare, och uppskattar allt från pop till klassisk musik.

Musik- och volontärresa

Det stora musikintresset ledde till att hon 2008, två år efter sin gymnasieexamen, åkte på en kombinerad musik- och volontärresa med den amerikanska ungdomsorganisationen Up with People. I sex månader reste hon och andra ungdomar från hela världen runt bland olika orter i USA, Filippinerna och Mexiko, och uppträdde i slumområden.
Varje vecka besökte de en ny stad. En av de ungdomar som hon lärde känna på resan var hennes nuvarande sambo Russell Reitter. Förutom att uppträda samlade de in pengar till välgörenhetsorganisationer och ägnade sig åt volon­tär­arbete.
– Ibland byggde vi hus, men oftast handlade det om att hjälpa barn med deras hygien. Vi försökte förklara betydelsen av att tvätta händerna, borsta tänderna och inte dricka vattnet i förorenade vattendrag. Ett stort problem var att många drack läsk i stället för rent vatten eftersom läsken var billigare.

”När jag såg barnens leende och deras svarta stumpar till tänder insåg jag att det var tandläkare som var mitt kall.”

– När jag såg barnens leende och deras svarta stumpar till tänder insåg jag att det var tandläkare som var mitt kall. Som tandläkare har jag större möjlighet att göra skillnad, än vad jag har som musiker. Min ambition är att i framtiden göra uppdrag för organisationer som Operation Smile, Mercy Ships eller Tandläkare utan gränser.
Fast besluten att bli tandläkare sökte hon in till flera tandläkarutbildningar i Sverige. Att hon sedan inte kom in på de universitet som hon hade sökt tog inte död på hennes entusiasm och målbild.
Hon hade hört talas om svenskar som utbildade sig till tandläkare utomlands, vilket passade Lovisas förkärlek för resor, nya kulturer och mat. Sent en fredagskväll hittade hon Riga Stradins University i Lettlands huvudstad, som har ett CSN-godkänt och internationellt tandläkarprogram.

50 år tillbaka i tiden

– Det lät som en spännande utmaning. Plötsligt blev det väldigt bråttom. Utbildningen började redan veckan efter och jag var tvungen att ta med läkarintyg, olika dokument och utdrag, bland annat från belastningsregistret. På något sätt fick vi fram allt i tid och jag började skolan en vecka efter de andra eleverna.
Även om Lovisa vid det här laget var en världsvan resenär blev det lite av en chock att komma till Riga och finna sig i universitetets strikta hierarki där studenter varken skulle synas eller höras. Hon beskriver det som att kastas 50 år tillbaka i tiden, men för att nå sitt ­stora mål var hon tvungen att anpassa sig. Av de runt tjugofem studenter som påbörjade utbildningen var det bara nio som höll sig kvar hela ­vägen och tog examen.

Muntliga utfrågningar

– Det fanns flera tillfällen där jag kunde ha givit upp och rest hem, men att min drivkraft var så stor var samtidigt en bekräftelse på att jag verkligen ville bli tandläkare. Det värsta var när vi hade muntliga utfrågningar inför hela klassen där professorn ställde följdfråga efter följdfråga tills han hittade ett fel.
– Jag försökte bolla med min far, men vissa delar var så annorlunda mot Sverige att det var enklare att prata med mina studiekamrater som kom från hela Europa. Vi utvecklade en sorts familjekänsla för varandra, och håller fortfarande en viss kontakt.

Universitetets obduktionssalar

De första två åren läste hon samma grundkurser som läkarstudenterna, och i stället för att lära sig anatomi med hjälp av datorprogram fick studenterna skaffa sig kunskap i universitetets obduktionssalar.
– Det var en speciell upplevelse. Vi lärde oss även arbeta med amalgam, som används i delar av Europa, och med min internationella examen har jag kunskaper som gör att jag kan arbeta utom­lands om jag vill i framtiden.

”Det odontologiska behandlingsbehovet är stort i Lettland och vi fick öva på patienter med stora behandlingsbehov.”

Till skillnad från svenska universitet där studenter oftast tentar av en eller två kurser i taget, läste Lovisa och hennes kollegor tio ämnen åt gången som sedan tentades av en gång om året.
– I grunden fick jag en bra utbildning, men i efter­hand har jag fått komplettera med kunskaper i hur man arbetar med Försäkringskassans hantering av ärenden. En stor fördel med min utbildning är att jag fick mycket praktisk träning. Det odontologiska behandlingsbehovet är stort i Lettland och vi fick öva på patienter med stora behandlingsbehov.

Driver egen mottagning

Efter fem års studier var det dags att vända hem till Sverige igen och börja sin yrkes­karriär. ­Lovisa trivs visserligen med att bo i en större stad och ser vissa fördelar med det, men anser att det finns betydligt fler fördelar med att bo och verka på en mindre ort.
– Många unga tandläkare tror att det bara är i storstäderna som det går att förverkliga sig själv, men i själva verket är det nog enklare på en mindre ort där du kan driva din egen mottagning och utveckla dina idéer.
– Jag brinner för att se utveckling och resultat efter att ha behandlat samma patienter ­under en längre tid, vilket du får göra på en ­mindre landsortsmottagning. Vissa patienter har gått hit sedan mottagningen öppnade 1961.

Praktikertjänsts yngsta praktiker

Tandläkarkliniken som Lovisa pratar om är Sölvesborgstandläkarna i Sölvesborg. Parallellt med sin verksamhet i Torsebro drev Tord Cehlin, tillsammans med en kollega, Sölvesborgstandläkarna under många år. Samtidigt som Lovisa tog examen var det dags för en generationsväxling på mottagningen, vilket medförde att Lovisa inledde Praktikertjänsts ett år långa traineeprogram för att ta över som verksamhetsansvarig 2015. Hon var då, 27 år gammal, en av Praktikertjänsts yngsta praktiker.
– Det var en intensiv och spännande utmaning. Samtidigt som jag fortfarande var ny i yrket, och lärde känna mina patienter, skulle jag lära mig att ta hand om en mottagning med allt vad det innebär. Jag kunde inte haft en bättre mentor och kollega än min pappa, och han är fortfarande här två dagar i veckan. Sen samarbetar vi med en protetiker som är här ibland.

”Visst har det hänt att patienten har frågat mig när tandläkaren kommer.”

– Jag har inte upplevt några problem med att jag är en ung kvinna, men visst har det hänt att patienten har frågat mig när tandläkaren kommer. Det är i och för sig inte så konstigt då den här mottagningen alltid har drivits av män tidigare. Nu är min förhoppning att hitta en tandläkarkollega som vill utveckla mottagningen tillsammans med mig.
Lovisa anser att den största utmaningen med att driva en mottagning är att få tiden att räcka till. På dagarna har hon fullt upp med patienter vilket innebär att hon får ägna kvällar och helger till remisser, planering och kostnadsförslag.

Föräldrarnas vingård

Dessutom hjälper hon till på sina föräldrars vingård. Det finns inte mycket tid över till annat, som musik. Lovisa har inte stått på en scen sedan innan hon flyttade till Riga, men drömmer om att återigen få tid till att sjunga och uppträda i någon av Kristianstads teaters uppsättningar.

– Det vore fantastiskt, de har föreställningar på helger där amatörskådespelare medverkar. I våras, när min bror skulle gifta sig, skrev jag en hyllningslåt till honom, ”A sister’s love”, som jag spelade in i en studio i Malmö. Det var första gången på flera år som jag sjöng. Jag hade tappat en del och var lite ringrostig, men det blev bra till slut.
– Jag har tagit upp min tennis igen, vilket är bra för att motverka arbetsrelaterade skador, och måste nu även hitta tid till musiken. Den har ju givit mig så mycket i livet.