Nu krävs samverkan för att upprätthålla kompetensen

I början av år 2020 hade vi 110 lärare, varav 64 kvinnor, med en medelålder på 57 år som avlagt doktorsexamen. Under året som gått har några lärare fått högre tjänster. Det har också tillkommit några nya lärare, men fler har gått i pension. Totalt fanns i september i år vid lärosätena i Umeå, Stockholm, Göteborg och Malmö 108 lärare, varav 68 kvinnor, med en medelålder på 57 år.
Under 2020 har antalet professorer minskat från 33 till 32. Denna minskning hade varit större om inte möjligheten hade funnits att arbeta till och med 68 år. För några ämnesområden ser det extra allvarligt ut. Till exempel har vi endast två professorer i kariologi och i pedodonti, endast en professor i oral kirurgi och i ortodonti, och ingen alls i odontologisk röntgendiagnostik och i endodonti.
Lärosätena behöver professorer och docenter för att säkra forskningsanknytningen i utbildningen. De behövs också för att examinera på avancerad nivå och forskarutbildningsnivå och för att handleda doktorander. Kort och gott, dessa lärarresurser är en förutsättning för att vi ska kunna examinera tandläkare.
Utvecklingen överensstämmer med den vi förutspådde i januari 2020. Vi har redogjort för situationen i alla de sammanhang där vi som ansvariga för lärosätenas odontologiska utbildningar funnits med. Men tandvårdens olika aktörer – vårdgivare, professionsföreträdare med flera – har varit påtagligt tysta. Om inte ordspråket ”man saknar inte kon förrän båset är tomt” ska besannas, måste alla aktörer inom tandvården samverka och driva frågan om lärarförsörjning till de odontologiska lärosätena.
De ekonomiska förutsättningarna att bedriva tandläkarutbildning måste ses över. Den ersättning som universiteten får för utbildning av tandläkare är cirka två tredjedelar av den som ges till utbildning av läkare. Detta trots att det inte finns något belägg för att kostnaderna för odontologisk utbildning skulle vara lägre. Snarare är det tvärtom.
För kompetensförsörjningen behöver lärosätena resurser för både vetenskaplig, pedagogisk och klinisk specialistkompetens.  Det är avgörande att så kallade fakultets-ST-tjänster behålls och utökas från nuvarande åtta till det dubbla. Dessutom behöver meritvärderingssystemet för dessa tjänster förändras, så att de värderar lärar- och forskningserfarenhet snarare än klinisk erfarenhet.  Detta skulle möjliggöra för lärosätena att inrätta doktorandtjänster som i kombination med specialistutbildning ger en stabilare kompetensförsörjning jämfört med dagens situation.
För att stoppa den negativa spiralen krävs att alla aktörer inom tandvården kraftsamlar, och det krävs politiska beslut. Detta för att Sverige i framtiden inte ska behöva förlita sig på andra länders utbildningskapacitet.
Gunilla Klingberg, dekan, professor vid Malmö universitet
Peter Lingström, prefekt, professor vid Göteborgs universitet
Mats Trulsson, prefekt, professor vid Karolinska Institutet
Anders Wänman, prefekt, professor vid Umeå universitet