Regionpolitikerna Maria Frisk och Rachel De Basso inleder sitt debattinlägg med många argument för en tandläkarutbildning i Jönköping, som är både politiskt korrekta och svåra att argumentera emot. Särskilt att merparten av landets regioner anser sig ha brist på tandläkare, att län där utbildning finns har flest tandläkare och att Jönköping University har möjlighet att skapa en toppmodern utbildning med fina lokaler på redan utstakad mark med modern teknik och integrerad utbildning mellan olika yrkeskategorier.
Det senare argumentet råder det nog inget tvivel om. De båda andra kan det finnas anledning till att både analysera och diskutera.
Nu vill vi här inte fördjupa oss i frågan om brist på tandläkare, som ju är en fråga om vad man relaterar till. Konstateras kan nog ändå att Sverige är ett av länderna inom EU som absolut inte kan påvisa ett underskott av tandläkare, räknat på befolkningsmängden, och med en numerär av tandhygienister som vida överskrider många andra länder inom unionen. Samtidigt finns det en tandhälsa i toppklass i befolkningen [1].
Redan med befintliga resurser kan nog ganska mycket göras beträffande arbetsorganisation och arbetsfördelning mellan tandvårdens olika yrkeskategorier. Nu säger givetvis ”vän av ordning”, att det redan har gjorts! Då anser vi att det går att göra mer. Tandvården vill inte gärna jämföra sig med sjukvården, men vi vill ändå peka på det som sjukvården gör då krisen verkligen kommer. Prioritering och bortprioritering! Det vill säga anpassa tandvården till den tid vi lever i.
Klart att län med tandläkarutbildning har fler tandläkare än län utan utbildning. En akademisk utbildning på fem år innebär en viss socialisering på utbildningsorten. Umeå har ju som kommun flest tandläkare per invånare i Sverige, samtidigt som Västerbottens inland har brist på tandläkare. Så, om Jönköpings kommun vill ha fler tandläkare, så fungerar förmodligen tänkt strategi utmärkt.
Det är mycket svårt att förstå på vad artikelförfattarna grundar sin tes ”att tandvården kommer att bli mer jämlik” och ”det kommer att förbättra tandhälsan för befolkningen”. Vilken evidens finns det att ytterligare en tandläkarutbildning i södra Sverige skulle uppnå just detta? Känns som en pseudolösning på ett samhällsproblem.
Vi har även svårt att förstå bristen på offentlig debatt och ställningstagande från tandvårdens aktörer, akademi och förtroendevalda i denna fråga.
Avslutningsvis vill vi återkoppla till uppropet från akademin (Tandläkartidningen nummer 2/2020). Om det råder brist på akademiska lärare, så löser inte Jönköping University detta problem med ytterligare ett lärosäte.
Raimo Pälvärinne, odont lic samhällsodontologi
Bengt Franzon, doktorand samhällodontologi
Annons
Annons
