På väg till Karesuando

I Evelina Marainens hemby Sudja­vaara, fyra mil från Karesuando är invånarna lätträknade. Alla känner alla, vet vem som är släkt med vem. Så vill hon ha det – familjärt och tryggt.

Så var det när hon sommarjobbade på folktandvården i Vittangi inför sista året på tandläkarutbildningen. Hon kände sig hemma. Hon har sommarjobbat på andra kliniker – i Kiruna, Timrå och Boden, men det klickade inte lika bra.
När hon tog examen för drygt ett år sedan föll det sig naturligt att bli distriktstandläkare i ­Vittangi. Och hon togs emot med öppna armar.
Fler av arbetskamraterna, liksom Evelina, är samer, och det bidrar till hemkänslan. Man måste kanske vara uppvuxen med bäckar och älvar, knott och mygg och svinkalla vintrar för att trivas och stanna kvar. Relativt få tandläkare vill pröva lyckan i Kiruna kommun, och nästan alla som kommer utifrån flyttar härifrån efter ett tag.
I dag är Evelina heltidsanställd på kliniken i Vittangi. Trots att det kändes helt rätt att flytta hit var beslutet inte självklart. Det skulle ju påverka sambon Madeleines framtid också, så det var ett stort steg.

”På en liten klinik vill alla hjälpa varandra, det är en väldigt rak kommunikation och man behöver inte gå omvägar.”

– Vi var två som behövde komma fram till det, säger Evelina.
Paret har fått mycket stöd från människor i omgivningen. På glesbygden är folk vana vid att behöva samarbeta.
– På en liten klinik vill alla hjälpa varandra, det är en väldigt rak kommunikation och man behöver inte gå omvägar. Min chef, Monica Sevä, har till exempel varit bra på att motivera och hjälpa oss.

30 mil till specialister

Folktandvården Vittangi har nu sju fast anställda, varav två tandläkare, två hygienister och tre tandsköterskor. Till det kommer några timanställda. Bemanningen är så stabil att kliniken byggs ut. Förr fanns det fem behandlingsrum, men två försvann till annan verksamhet i huset när de inte kunde bemannas. Nu ska ett rum återerövras och lunchrummet byggs ut samtidigt.
Trots att Evelina jobbade inom tandvården flera somrar under utbildningen och arbetade en del på särskilt förordnade under sista terminen, var omställningen från studentkliniken till glesbygdstandvården stor – och jobbigare än hon väntade sig.
– Jag fick göra en enda helprotes under utbildningen på KI, men här är det en ganska vanlig behandling. Flera av våra nya patienter har inte varit hos tandläkaren på många år. Det är mycket akuttandvård, högt tryck, många svåra beslut och nästan 30 mil till specialister, sammanfattar hon.

Ensam tandläkare

Evelinas handledare Gilbert Rautio arbetar i Vittangi ett par dagar i veckan. Resten av tiden jobbar han i Kiruna, och då är Evelina ensam tandläkare i Vittangi. Hon får ringa om hon behöver handledning. Det har varit en utmaning att jobba utan tandläkarkollega, framför allt i början. Men det går framåt.
– Jag har lärt mig mycket på kort tid, säkert mer än om jag hade jobbat på en stor klinik. Många patienter åker jättelånga sträckor över dagen för att få tänderna fixade. Det är ofta komplicerade saker, men vi försöker göra allting själva. De flesta patienter är väldigt tacksamma, och jag får snabbt återkoppling om någonting blir fel.
Samtidigt finns det mycket kvar att utveckla. På frågan vad hon skulle behöva bli bättre på är svaret kort och bestämt:
– Allt!

Tandvård på minoritetsspråk

En fördel som väger upp bristen på erfarenhet och handledning är att hon i vardagen har nytta av modersmålen samiska och finska.
– För mig är det viktigt att kunna erbjuda pati­ent­erna tandvård på minoritetsspråk. Jag märker att en del har lättare att uttrycka sig på sitt modersmål och de förstår bättre vad vi ska göra.
Jag hoppas att det även sänker tröskeln till att söka tandvård, säger hon.
Evelinas barndom var brokig. När hon var liten bodde familjen i Sudjavaara och hon gick några år på sameskolan i Karesuando. Men sedan fick hennes mamma jobb i Boden och Evelina var tvungen att flytta och byta skola. Det var först då hon lärde sig tala och skriva på svenska.

Karesuandokolt

När Evelina var 13 år dog hennes mamma i cancer. Men innan mamman gick bort fick ­Evelina och hennes lillebror var sin kolt, gákti. Därför är kolten en kär ägodel.
– Hon hade tänkt sy den själv, men krafterna räckte inte så hon fick beställa den, berättar Evelina medan hon tar på sig den.
Det är en Karesuandokolt. Koltens dekorationer varierar mellan olika områden och familjer, för att markera tillhörighet.

Ville hjälpa människor

På gymnasiet gick Evelina naturvetenskapliga programmet i Umeå och efter studenten pluggade hon kemi och lite biologi i Uppsala. Men snart kom hon fram till att hon ville ha ett praktiskt jobb där hon kunde hjälpa människor. Det kändes också självklart att välja ett yrke som gjorde det möjligt att flytta hem.
– Jag gjorde praktik inom tandvården på högstadiet och fick redan då upp ögonen för tand­läkar­yrket. Jag har också drömt om att bli läkare, men när jag vägde för- och nackdelarna, arbets­tiderna och sådant, så blev det tandläkare.

Uppsats och intervju

Att hon läste i Stockholm i stället för Umeå har med praktiska omständigheter att göra.
– Jag sökte in till höstterminen, och utbildningen i Umeå startar bara på våren.
För att komma in på Karolinska institutet sökte hon via den alternativa urvalsgruppen. Det innebar att hon måste åka till Flemingsberg, söder om Stockholm, två gånger – först för att skriva uppsats och sedan för att gå på intervju.
– Det var lätt att åka till KI från Uppsala, men om jag hade bott i norr hade det kanske inte gått.

Åtta kvadratmeter

Till en början trivdes inte Evelina i Stockholm. Det var stort och anonymt och hon saknade modersmålen.
– Jag pratade ingen samiska, ingen finska, bara svenska. Det var en annan dialekt och ett annat sätt att kommunicera i Stockholm. Och det var inte samma typ av skog som jag är van vid.
Dessutom hade hon stora problem med att hitta en dräglig bostad.
– Första året bodde jag på åtta kvadratmeter utanför Spånga, och det tog en och en halv timme till KI. Det var ett rum i andra hand i ett kollektiv med sju killar och sedan blev det en studentlägenhet med vägglöss i Flemingsberg.

”Jag tyckte att det var spännande att vi fick göra implantat under utbildningen.”

Så här efteråt inser hon att det nog var en ganska stor omställning att flytta till huvudstaden.
– Det kanske var tur att jag fick värma upp lite i Uppsala.
Efter några år blev det bättre. Hon träffade sin nuvarande sambo och de flyttade ihop i en större lägenhet närmare stan.
Utbildningen var hon nöjd med. Hon gillade att många av lärarna var forskare.
– Vi fick veta det senaste. Jag tyckte bland annat att det var spännande att vi fick göra implantat under utbildningen.

Drömmer om att flytta hem

Evelina drömmer om att flytta hem till Sudja­vaara. Även om Vittangi ligger närmare än tidigare bostadsorter, är det ännu en nystart en bit hemifrån. Oavsett var hon har bott är det nämligen Sudjavaara som hon har betraktat som sitt hem. Därför hoppas hon på sikt kunna arbeta mer i Karesuando, där hon dessutom har flera släktingar bland tätortens 300 invånarna.
– Det går att bo i Sudjavaara om man jobbar i Karesuando, men det är svårt att få bostad. Jag och min bror Johan ärvde ett hus efter vår mamma. Vi försöker renovera det så att vi har någonstans att bo när vi är där.
De ärvde också mammans renar och fick var sitt renmärke. Det är Evelinas morbror Einar som tar hand om renarna, men nu tänker hennes lillebror också bli renskötare.

Renskötsel

– Det tar många år och kräver att någon lär ut det. Man måste känna till alla områden, var det finns bete och så. Och det är svårt att kombinera renskötsel med ett vanligt heltidsjobb.
Jag frågar vad som lockar henne hem. Är det platsen, släkten, samhörigheten? Hon nickar instämmande till alla mina gissningar, funderar lite och lägger till:
– Det är ett helt annat lugn häruppe. Du ser hur vackert det är. Du kan gå ut och höra fåglarna, och får prata samiska och finska varje dag …
Janet Suslick