Albin Lenhardtson (tv) tog tandläkarexamen 1883 och var bland annat en av stiftarna av Odontologiska sällskapet i Stockholm 1901. År 1910 bildade han Svenska nationalföreningen för munhygienens befrämjande. Bilden till höger visar skolbarn hos tandläkaren och är daterad till 1914.
Foto: Riksarkivet samt Almberg & Preinitz, Stockholms stadsarkiv.
I Tandläkartidningens andra nummer 1923 skrev Albin Lenhardtson, som var föreståndare för landets första tandklinik för arbetare, att motståndet mot en allmän tandvård var ”segt” från statens, kommunernas, och läkarnas sida. Även bland tandläkare var motståndet starkt på sina håll.
Albin Lenhardtson ansåg att tandläkarnas insats för folkhälsan ringaktades av politiker, framför allt av partiledarna. Insikten om tandvårdens betydelse för folkhälsan var liten. I allmänhetens ögon brydde sig tandläkare mest om att tjäna ”grova pengar”, tyckte han.
Albin Lenhartdsons förklaring till politikernas ovilja inför en utbyggd tandvård var bristen på respekt för tandläkarkåren. I länder som Danmark, England, Tyskland och USA hade tandläkarna en starkare ställning; där såg politikerna ett tydligt samband mellan tandvård och folkhälsa.
En kommitté skulle ge förslag på hur en ”social tandläkarekonst” kunde utformas, skriver han. I den skulle ”energiska och vidsynta” personer ingå. Förebyggande tandvård skulle ges högsta prioritet.
