Att någon form av samband mellan bett och kognition verkar föreligga har sedan länge observerats via en mängd arbeten inom olika discipliner, såväl medicinska som psykologiska och odontologiska forskningsfält. Den direkta kopplingen har dock visat sig vara svårfångad. Mats Trulsson har i sin gedigna forskargärning, liksom en del parodontologiska forskningsavhandlingar, sökt svaret via mekanoreceptorer i parodontiet, vilka konstaterats ge kaskader av signaler till hjärnan vid stimulering, dock utan att nå en förklaring till ett eventuellt samband med kognition. Lexomboon med fleras arbete från 2016 antyder en annan koppling då risken för kognitiv svikt, som tidigare påvisats för en grupp av äldre som haft tuggsvårigheter, var densamma vare sig försökspersonerna hade egna tänder eller ersättningar. Däremot förelåg skillnader mellan försökspersoner som kunde tugga bra och de som inte kunde det.
Skulle sambandet kunna vara rent näringsfysiologiskt, det vill säga om försökspersonen kan processa födan ordentligt och därmed bättre behålla aptiten? Det kan vara så, men det förefaller mera troligt att mekanismer som är associerade med själva tuggandet spelar huvudrollen. Detta har påvisats i en mängd forskningsrapporter från bland annat Japan, där positiva effekter på kognition observerats hos unga, friska försökspersoner likväl som hos laboratorieråttor. Jag tänker i första hand på arbeten av Hirano med flera, Wilkinson med flera och Baker med flera som hos yngre, friska individer påvisat positiva effekter på arbetsminnet av tuggning, och Watanabe med flera som påvisat direkt degeneration av minnesfunktioner (och spatial orientering ) när molarerna sattes ur funktion, och att den kognitiva svikten minskade när molarernas ocklusala funktion återskapades, något som är ytterst anmärkningsvärt (liksom att man över huvud taget åtog sig att göra kronor på laboratorieråttor).
En hypotes kan vara att kopplingen ligger i käkleden i de strukturer som finns bakom ledhuvudet och disken. De utgörs huvudsakligen av bindväv, nerver och kärlnystan som verkar ha ovanligt elastiska egenskaper. Denna struktur beskrivs av Peter Dawson som ”the vascular knee”, och ser ut som grundprincipen för vilken länspump som helst, det vill säga ett vätskeförande medium som befinner sig mellan en fast och en rörlig vägg – skallbasen respektive ledhuvudet – en slags muskelpump liknande den som förekommer i andra delar av kroppen. Den aktuella strukturen är känd för att kunna skapa problem efter långvarig gapning genom att fyllas av vätska och därmed skapa en tillfällig förändring i bettet och dess funktion.
Vart leder då dessa blodkärl? Det enkla svaret blir: till hjärtat, eftersom de är venösa. Varifrån kommer de? Det är mig veterligen inte belagt, men jag misstänker att de härrör från de närliggande strukturerna hippocampus eller prefrontala cortex, vilka båda, i synnerhet hippocampus, är associerade med skapande och hantering av minnen samt spatial orientering (jämför Watanabes råttexperiment, noterat ovan). Dessa båda strukturer har i den longitudinella Betulastudien i Umeå också visat sig ha betydelse för bibehållen minnesfunktion upp i åldrarna. Relevanta i sammanhanget känns också observationer från Onozuko, Suzuki och Watanabe (2002, 1993 och 1992) där ökad hjärtfrekvens och ökat blodflöde till hjärnan noterades i samband med tuggning. En fascinerande hypotes kan vara att det ökade blodflödet till hjärnan som tuggningen triggar, skulle styras till ovan nämnda strukturer via sugpumpseffekten från käklederna.
Lägger man ihop dessa observationer tonar en bild fram av att en väl fungerande käkledsfunktion kan vara den eftersökta kopplingen mellan bett och kognition. Om så är fallet kan man ifrågasätta om tandpressning är ett patologiskt beteende eller en fysiologisk stöttning för hjärnaktiviteten när information, tankar och minnen ska hanteras. Ett sådant betraktelsesätt förringar dock inte behovet av att tandvårdsprofessionen hanterar negativa effekter i mindre väl balanserade bett.
Jag skulle gärna se att denna artikel leder till att forskning kring käkledsfunktionens betydelse för kognitionen initieras, och jag tar gärna emot frågor, kommentarer och motargument kring dessa funderingar.
Jonas Johnson, tandläkare
e-post: njonas.johnson@gmail.com
Annons
Annons
