Hon ger de döda ett namn

Ett stort antal personer i Sverige försvinner varje år. I det dataregister som rättsodontolog Irena Dawidson arbetar med finns odontologiska data på cirka 600 försvunna personer. Utöver det finns data i registret på ett 80-tal som är funna, cirka 50 i Sverige och 30 i andra nordiska länder, men som är helt okända. Det är detta register som Irena Dawidson använder för identifieringsarbetet när det kommer in avlidna personer med okänd identitet.
– Personer kan ha försvunnit i vattnet eller skogen, och då kan det vara svårt att hitta dem, andra kan vara vid liv, men har försvunnit av egen vilja. För mig är varje fall som vi får in en stor utmaning, och när identifieringen lyckas ger det mig en stor tillfredsställelse, främst för att de anhöriga får ett avslut och kan få frid, förklarar hon.
Registret är bland annat sökbart på tanduppgifter, såsom saknade tänder, lagningar, kronor och broar.

Får inte kremeras

Avlidna som man inte har lyckats identifiera kan ligga kvar i kylrummen under några år. Det är sedan polisen som beslutar om de ska begravas. Om detta sker får kropparna inte kremeras eftersom nya fakta kan leda till att de kan behöva undersökas igen.

När Tandläkartidningen träffar Irena Dawidson på Rättsmedicinalverket i Solna är hon ganska uppgiven: intranätet har uppdaterats och har inte fungerat fullt ut under dagen. Ett fungerande IT-system är A och O i hennes arbete. Hon har trots strulet ändå lyckats identifiera två personer som hittats avlidna i sina hem, och är just i färd med identifieringen av en person som blivit påkörd av ett tåg.
I alla tre fallen har polisen samlat in uppgifter om personerna, bland annat sådant som hittats på plats, men identifieringen kräver 100-procentig säkerhet. Även om en person hittas död i sitt hem kan det – visserligen sällan – röra sig om en person som inte normalt bor på adressen.
I dessa fall, där det finns en trolig identitet, kontaktar polisen Folktandvården, eller om detta inte lyckas, Försäkringskassan, för att få fram röntgenbilder och annan odontologisk information från vårdgivaren. Irena Dawidsons uppgift är sedan att jämföra dessa röntgenbilder med dem som tagits efter att personerna påträffats. I vissa fall krävs också att hon tar del av uppgifter ur journalen.
I de tre fallen gick det snabbt att fastställa identiteterna, i andra fall kan det vara svårare; mycket kan ha hänt odontologiskt mellan den tidpunkten då personen i fråga senast besökte tandvården och dödsfallet.

Tack till tandläkaren

När hon gjort identifieringsarbetet sänder hon den rättsodontologiska identifieringsrapporten till polisen, men skickar också ett brev med ett tack till den tandläkare som skickat in uppgifterna.
– Tandläkarkollegerna runt om i landet är oerhört viktiga för att jag ska klara av identifieringsarbetet, förklarar hon, och hastar iväg med tackbrevet för att få med det i posten.
Det var inte självklart att Irena Dawidson skulle bli tandläkare.
– Jag ville bli astrofysiker, men min mamma sade: ”Vad ska du då äta?” Och det hade hon kanske rätt i.
I stället blev Irena tandläkare, examinerades 1980 och arbetade på tandläkarhögskolan vid KI, Huddinge, under 20 år. Under den tiden doktorerade hon också i fysiologi. Men det var på en kurs i rättsodontologi som dåvarande rättsodontologen och professorn Gunnar Johansson höll, som hennes intresse för området vaknade. Men att få en tjänst som rätts­odontolog var inte lätt eftersom det också då endast fanns en tjänst.
– Gunnar Johansson sa åt mig: ”Åk till Hollywood och bli filmstjärna, det är nog lättare!”
Men hon fascinerades av ämnet; det var spännande, intressant och annorlunda.

”Lika spännande och utmanande”

För snart 16 år sedan blev tjänsten som rättsodontolog vid Rättsmedicinalverket ledig, och hon fick den efter att ha vikarierat på den i tre år.
– Trots att jag jobbat här så länge är arbetsuppgifterna lika spännande, intressanta och utmanande. Jag har aldrig tråkigt på jobbet, och jag har fullt upp varje dag.
Även om hon har den enda rättsodontologiska tjänsten i landet har hon en rad andra tandläkare med utbildning inom fältet till sin hjälp. Det finns några par konsulter med specialistkompetens inom radiologi som utför identifieringar på andra avdelningar i Sverige, det finns två rättsläkare med tandläkarkompetens samt ett antal tandläkare som genomgått kurser i rättsodontologi och är identifieringskunniga.
För alla gäller att de vid behov ska kunna resa ut till olycksplatser eller katastrofer för att delta i identifieringsarbetet. I dessa fall är det Interpol som efter förfrågan från det aktuella landet begär hjälp. De mest uppmärksammade katastroferna var Estonia 1994 med över 850 döda, bombattentatet på Bali 2002, där över 200 personer omkom, och tsunamin i Indiska oceanen 2004, som skördade omkring 300 000 offer varav 543 var svenskar.
Ett tufft arbete, naturligtvis.
– Men klarar man inte av det ska man inte jobba med detta, förklarar hon, och ger en känga åt dem som inte vill bärga offren efter Estoniakatastrofen:
– Man borde ha gjort allt för att få upp kropparna. Det är beklagligt att det fanns de som tyckte att det var mest synd om dem som skulle ta hand om de döda. Det är absurt – de som jobbar med detta är ju professionella och ska klara av det. Kropparna borde ha tagits upp för de anhörigas skull!

Inte leka cowboy

Det hon främst tagit med sig från katastrofarbetet i olika länder är att, som hon uttrycker det: ”Inte leka cowboy”, det vill säga att inte kasta sig i väg fortast möjligt och utan planering. För att lyckas med identifieringsarbetet behövs noggranna förberedelser.
– Jag själv gör oftast störst nytta här hemma. Mycket av identifieringsarbetet måste koordineras centralt via Rättsmedicinalverket och polisen. Det är väldigt mycket uppgifter som måste samlas in, vilket kräver stora resurser.
När Tandläkartidningen intervjuade Irena Dawidson för några år sedan deltog hon i arbetet med att skapa ett internationellt register över försvunna personer, men det arbetet har lagts på is, och kanske kommer registret aldrig att bli verklighet. Dessutom tog pengarna slut.
– Frågan är om det ens går att skapa ett sådant register. Bara i USA finns ständigt omkring 100 000 försvunna. Hur många finns det då inte i Kina, Indien och Latinamerika? Alla försvunna är inte heller döda, det kan finnas andra orsaker till att de försvunnit.
Identifiering via DNA har ju blivit vanligt, men enligt Irena Dawidson har inte detta minskat betydelsen av det rättsodontologiska arbetet:
– När DNA-tekniken togs fram hade man väldigt stora förväntningar, men de har kommit lite på skam. Ett problem med DNA är att man måste ha ett jämförelsematerial. Det kan ta tid att få fram, kanske inte finns, eller så är det inte alltid möjligt på grund av att de kvarlevor man påträffat förstörts av värme, saltvatten eller ultraviolett strålning eller brand.
Och hon tror inte att hon kommer att bli arbetslös framöver:
– Jag har nog arbete så att det räcker.