Med rätten på sin sida

Familjen ser ut att ha allt – stort hus, två bilar på garageuppfarten och pool. En pappa som arbetar hårt och är respekterad i det fina villakvarteret. Omgivningen förvånas när Annas mamma plötsligt lämnar familjen, men bakom den fina fasaden är tillvaron oharmonisk.
På dagen är pappan snäll, stor och stark. Han lär sina barn att simma, sparka fotboll och åka skidor. På natten finner han tröst i flaskan.

Anna är elva, tolv år. Hon tror att hon kan dämpa hans ångest och sorg, kan få honom att komma till insikt och söka hjälp. Hon försöker värna småsyskonen och upprätthålla fasaden utåt.
Sedan blir hon tonårstjej. Slutar idrotta. Skolkar från skolan och hänger med kompisarna i stället. Kommer inte hem på natten. Säger inte var hon är. Hon vill straffa pappa. I stället straffar hon sig själv.
Hon berättar för socialtjänsten hur det är hemma. Hon blir inte trodd. Men fältassistenten Britta ser hur hon har det. Tar med henne till karateklubben och säger: ”Träna. Jag väntar kvar här.”
Anna har inga grundskolebetyg att söka in på gymnasiet med. Hon kommer ändå in på frikvoten och börjar på social service, en tvåårig gymnasielinje inriktad på äldrevård. Hon är 16 år, pojkvännen flera år äldre. Han har egen lägenhet och hon flyttar hem till honom. Hon får studiero och läslust. Tar igen de förlorade åren och går ut med 4,8 av 5 i betyg.
Efter gymnasiet flyttar hon från Örebro till Västerås. Tränar minst fem dagar i veckan och spelar innebandy i elitserien. Funderar på att söka till försvaret eller polisen, men en knäskada sätter stopp för det.
Hon läser in matte och naturvetenskap på komvux, går vidare med universitetsstudier i biologi och fysiologi. Målet är att bli läkare, men hon kommer inte in. Pluggar till tandläkare på Karolinska institutet i stället. Läser oftast även någon annan kurs parallellt med det: fysiologi, hematologi, öron-näsa-hals … Engagerar sig i studentlivet och är under en period kårordförande.
Sheffield – en grå och regnig industri- och universitetsstad i norra England. Inför sista året på tandläkarutbildningen är Anna här på utbyte i tre månader. Hon forskar, auskulterar och jobbar kliniskt. Tempot är högt.
Under första passet på dagkirurgen blir hon uppmanad av professorn att extrahera två visdomständer. Med darrande hand fattar hon tången och hör professorn säga till sköterskan: ”Oh dear, she hasn’t extracted many teeth, has she?” Med pärlande panna svarar hon: ”No, professor, what did you expect? I’m from Sweden.”
Hon lär sig diagnostisera akuta tillstånd och övar tandutdragning på löpande band. På några månader extraherar hon ett 60-tal tänder.
Hon slås av hur lite förebyggande vård som ges. Patienter saknar regelbundna kontakter med tandvården och kommer endast när problemen blir akuta. På barnkliniken remitteras många till den dagkirurgiska kliniken för serieextraktioner under narkos – ibland extraheras hela primära dentitioner.
Anna värjer sig mot de föreslagna terapiplanerna och berättar gärna om hur förebyggande tandvård fungerar i Sverige.
Efter tandläkarexamen flyttar Anna hem till Örebro. Hon vill öva upp sina diagnostiska kunskaper och söker sig till kliniken i Vivalla, ett utsatt område med hög arbetslöshet där många har stora tandvårdsbehov.
Hon möter människor med värre problem än trasiga tänder och inser vilken betydelse tandvården kan ha för utsatta barn. Hon känner för dessa barn och vill hjälpa dem, lär sig identifiera dem.
När hon gör sin första anmälan till socialtjänsten har hon inget stöd för det bland kollegerna.
Anna blir jourtandläkare och behöver ett kompendium i akuttandvård, men hittar inget heltäckande. Hon börjar skriva en klinisk handledning till sig själv. Hon får upp ångan och vips så har hon 100 sidor råtext framför sig.
Just då annonserar ett bokförlag om en manustävling och tanken att delta börjar gro. Med kort varsel blir hon inkallad att jobba med identifieringsarbetet efter tsunamin i Thailand, men skickar iväg början på Handbok i akuttandvård till förlaget innan hon åker – och vinner tävlingen.
Svensk rättsodontologisk förening håller kurs i Litauen. Det är några månader efter den stora tsunamin i Thailand. Rättsodontologen Irena Dawidson får ett telefonsamtal från insatschefen på plats i Thailand – det behövs omgående en tandläkare till. Hon vänder sig om till Anna och frågar om hon kan tänka sig att åka. En stund senare är det förankrat med jobbet och några dagar senare är hon på väg.
Tanken är att hon ska jobba i Thailand i två veckor – men det dröjer två månader innan hon kommer hem igen. Senare blir det två omgångar till. Arbetet med att identifiera kropparna går framåt, men tar tid.
Stanken av lik hänger i luften. De avlidna förvaras i frys, men tas fram och ligger i rader utanför fältsjukhuset för att kunna identifieras.
Hon fokuserar på uppgiften, gör kliniska undersökningar i munnen. Fotograferar, tar röntgenbilder, registrerar fynd i munhålan om tänder som finns eller saknas, noterar anomalier och uppskattar åldern på barnen. Det är rigorösa undersökningar, och många – upp till tio på en dag.
Fynden från kropparna ska matchas ihop med tandvårdsjournaler från människor som har anmälts som försvunna i olika länder.
Prästen håller varje vecka en minnesstund på flygplatsen för svenskar som har identifierats och som ska flygas hem. En förtvivlad mamma som har förlorat sina barn åker hem med två urnor. Ibland är det små kistor med nallar på.
Det är väldigt smärtsamt, men Anna tycker att det är skönt att följa hela processen, att fälla några tårar och hämta ny motivation. Det är trots allt befriande när anhöriga får ett avslut.
Av 5 500 personer som har avlidit i Thailand i samband med tsunamin är 543 svenskar. Alla utom 15 identifieras, de flesta på tänderna.
Kollegerna tror att hon är galen, men nu läser Anna Jinghede till polis. Erfarenheterna efter tsunamin har förvissat henne om hur förgängligt livet är, och hon tar därför upp flickdrömmen. I Thailand har hon jobbat tillsammans med kriminaltekniker och fått en inblick i deras tillvaro. Tandläkare och polis är dessutom en bra kombination, tycker hon. Det känns som om hon är på väg att hamna rätt.
På polishögskolan får hon prova många olika saker: självskydd, vapenhantering, konflikthantering, bilkörning, akutsjukvård, juridik … Hon har kul!
Som vanligt har Anna många järn i elden. Förutom polisstudierna på heltid på distans i Västerås, jobbar hon drygt halvtid som sjukhustandläkare i Örebro. Hon tränar mycket, läser rättsmedicin på distans i Umeå och skriver klart boken om akuttandvård.
Det gäller att organisera sin tid. Det krävs noggrann planering för att få det hela att gå ihop.

Flickan är sönderslagen men lever och ligger i narkos. Stämningen är dämpad i operationssalen där Anna dokumenterar spädbarnets skador – över 100 stycken. Hemma har Anna en liten grabb som är jämngammal med flickan. Hon fantiserar om att ta med henne hem och lägga henne bredvid Sixten i den varma spjälsängen.
Kriminalteknikerna säkrar även spår på brottsplatsen. De används för att rekonstruera händelseförloppet och som bevisning. Flickans mamma och hennes pojkvän döms för brottet och flickan får nu leva i en ny familj.
Anna är på Rättsmedicinalverkets ledningskansli i centrala Stockholm och samtalar med personalchefen. Det är ett ganska informellt möte, lite som en anställningsintervju, men ändå inte.
Personalchefen berättar om RMV:s uppdrag och profil och Anna presenterar sig själv och beskriver sin vision av svensk rättsodontologi och vad hon kan bidra med.
Anna jobbar som kriminaltekniker i Örebro. Hon är lite känd på RMV eftersom hon har hållit kurser för myndighetens personal. Hon trivs bra med sitt jobb, men att bli rättsodontolog vore ett naturligt steg.
Hon konstaterar att det finns brist på svensk rättsodontologisk forskning, och berättar att hon själv skulle vilja doktorera och fortsätta med sitt arbete om dödligt våld mot barn. Hon vill verka för att tandvårdspersonal lär sig upptäcka våldsutsatthet och för att rättsväsendet i större utsträckning begär rättsintyg från tandläkare.
Personalchefen lyssnar och antecknar. Sedan får Anna veta att en tjänst utlyses. Den svarar väldigt väl mot hennes profil.
Anna blir erbjuden den nyinrättade tjänsten som rättsodontolog. Får dåligt samvete för att hon lämnar polisen, men tackar ja och tar tjänstledigt från jobbet i Örebro.
Halva tiden forskar hon nu om våld inom familjen. Så småningom ska det bli en doktorsavhandling.
Parallellt med det har hon löpande uppgifter, som att skriva yttranden på misshandelsskador och att identifiera avlidna när det inte går att fastställa identiteten på vanligt sätt, till exempel när kroppen är stadd i förruttnelse eller i samband med större olyckor eller katastrofer.
Hon jobbar med en plan på hur RMV:s rättsodontologiska arbete kan utvecklas – inom organisationen, mot resten av rättsväsendet och även mot tandvården.
Ett utvecklingsområde är att utöka samarbetet med rättsläkare och undersöka människor som har utsatts för våld. De flesta skadorna vid våld inom familjen uppträder i och kring munnen. En observant tandläkare kan göra stor skillnad för människor som utsätts för våld. Bättre än att konstatera omfattande våld sent är att upptäcka det tidigt och agera i tid.
Janet Suslick