Pedodontist med passion

Större delen av sitt yrkesverksamma liv har Karin Högkil ägnat åt tandvård för barn med särskilda behov, allt från tandvårdsrädda till barn med olika funktionshinder och syndrom. ”En verklig eldsjäl som ni absolut måste intervjua”, skrev en av hennes kolleger i ett mejl till Tandläkartidningen.
Och en eldsjäl är hon, det tillstår hon själv när jag träffar henne på pedodontiavdelningen på Eastmaninstitutet i Stockholm en morgon i mitten av augusti. Det är första dagen efter semestern och hon har just kommit in till jobbet från sommarstugan i skärgården.

– Visst är det skönt med semester, att vara ledig, sköta trädgården, bada och göra turer i nya segelbåten, men jag trivs samtidigt väldigt bra med mitt jobb. Det känns viktigt och det innebär stora utmaningar, säger hon.

Ett andra hem

Att hon en dag skulle börja arbeta på Eastman kan så här efteråt verka helt naturligt; det var mer eller mindre ett andra hem under uppväxtåren. Efter några år inom allmäntandvården, först i Jokkmokk och sedan Jönköping, valde hon att utbilda sig till pedodontist:
– Jag växte ju mer eller mindre upp på Eastman eftersom min mamma Ann-Marie Lindvall arbetade som pedodontist här och jag ofta fick följa med henne till jobbet.
Mamman var starkt engagerad i barntandvården.
– Hennes engagemang smittade väl av sig på mitt yrkesval. Jag drogs med.
Det intresset tog fart på allvar när hon jobbade vid folktandvården i Jönköping.
– Jag fick en fantastisk ingång i pedodontin när jag arbetade där och gick olika kurser i barntandvård. Och inte minst: De var väldigt duktiga på att inte låta mig remittera utan i stället visa mig hur jag själv kunde lösa olika problem. Det var nyttigt och gav mig självförtroende.
Samtidigt som hon fick möjlighet att börja arbeta på Eastman gick hennes mamma i pension. Karin fick överta hennes tandsköterska.
– Det var guld värt; en erfaren och bra tandsköterska är till oerhört stor hjälp, inte minst när man är färsk i yrket.
Hon har speciellt intresserat sig för barn som far illa, sjuka barn och barn med olika funktionshinder och syndrom som exempelvis Williams syndrom.

Fick forskningsmedel

Nyligen fick hon forskningsmedel för att arbeta med multidisciplinära team för omhändertagande av barn och ungdomar med ektodermal dysplasi. Teamet, som hon varit med om att bygga upp i Stockholm, ska bli ett av CSD, Centrum för sällsynta diagnosers expertteam. I teamet samarbetar alla specialiteter inom tand- och sjukvård för att förbättra vården av barn och ungdomar med ektodermal dysplasi.
En dag i veckan arbetar Karin Högkil på Eastmaninstitutets käkkirurgiavdelning, men opererar även mycket på pedodontiavdelningen. Behandlingarna består exempelvis av utredning av orala slemhinneförändringar, mjukvävnadsplastiker, friläggningar av retinerade tänder och operationer av övertaliga tänder och visdomständer.
Detta har i sin tur lett till ett intresse för barn och smärta och hur smärtlindring inför olika ingrepp kan förbättras.
Hon välkomnar att det snart kommer nya riktlinjer för detta. Inom specialisttandvården har man kunskapen, men den måste också föras ut till allmäntandvården.
– Det viktiga är att man inte endast ger lokal­anestesi före smärtsamma ingrepp utan arbetar med det psykologiska omhändertagandet och kompletterar med analgetika inför behandlingen.

Rädsla för läkemedel

Det totala omhändertagandet är viktigt, det påverkar behandlingssituationen och läkningen, förklarar hon. Att inte alla bitar kommer med tror hon främst beror på tidsbrist och tandvårdspersonalens och även föräldrarnas rädsla för att ge läkemedel till barn.
– Sjukvården är duktiga på detta. Lika duktiga måste tandvården bli.
Intresset för oralmedicin och framför allt omhändertagande av OFG, orofacial granulomatos och orala Crohnförändringar har lett till ett bra samarbete med barngastroklinikerna i Stockholm. Hon har även kunnat bidra till Gita Gales avhandling Disorders of the Orofacial and Gastrointestinal Tract. A study with special reference to Orofacial Granulomatosis and Crohn´s disease vid avdelningen för oralmedicin och patologi i Göteborg.
– Eftersom vi har ett stort upptagningsområde i Stockholm kunde jag hjälpa till att hitta och undersöka patienter till forskningen och därmed lära mig mycket om detta tillstånd, berättar hon.
De barn hon behandlar och de föräldrar hon träffar behöver enligt henne få allt tänkbart stöd, men får det inte alltid. Ett problem är att barn och föräldrar tvingas byta tandläkare ofta.
Ett annat problem som hon lyfter fram är den ökade tidspressen och de tuffare intäktskraven inom tandvården.
– De här barnen behövde mer tid och måste få det. Den extratid som främst kan behövas första gångerna tjänar man säkert in i slutändan.

Förbättrar kontakten

På specialistbarntandvården kämpar man med att förbättra kontakten och samarbetet med sjukvården. Viktigt är att vården av dessa barn planeras utifrån vad varje individ klarar av.
– Exempelvis informerar vi alltid föräldrar till sjuka, funktionshindrade barn och ungdomar om att kontakta oss inför planerad sövning inom sjukvården. Vi kan då kontakta ansvarig läkare och om det är möjligt passa på att utföra tandvårdsbehandling samtidigt så slipper barnet utsättas för sedering och behandling inom tandvården vid ett senare tillfälle.
Vårt mål är ju att kunna utföra tandvården på ett så smidigt sätt som möjligt för patienten.
Karin Högkil hoppas också att verksamheten med ”pedvisningar”, det vill säga att pedodontisten kommer ut till allmäntandvården och diskuterar behandlingar, ska tas upp igen.
– Det är ett utmärkt sätt att stödja tandvårdspersonalen på plats och föra ut kunskap.
När hon själv arbetade inom allmäntandvården i Jönköping var den nära kontakten med specialister till ovärderlig hjälp för att lära sig mer, både teoretiskt och praktiskt.
– Ju mer kunskap som kan föras ut, desto bättre blir vården på allmäntandvården och färre remisser behöver skrivas. Det är ju alltid bäst för patienten att få sin vård nära där de bor, säger hon.