Tandläkaren som livnär sig på ond, bråd död

Det är i en gul tegelvilla på Trädgårds­gatan i Sunne, Värmland, som idéerna föds och tar form. I Helene Turstens arbetsrum, belamrat med hyllmeter efter hyllmeter av översättningar av hennes böcker, växer kriminalromanerna fram, en bit dag för dag.
Julafton, nyårsafton, påskafton och midsommarafton ledigt, andra dagar från halv tio till ett och några timmar sen eftermiddag är arbetsrummets dörr stäng; då får hon inte störas. Då är det, som författaren Sven Delblanc uttryckte det, ”gott sittfläsk som gäller”. Helene Tursten håller med:
– Fem procent handlar om inspiration, resten är träget arbete i nio månader.
Och detta trägna sittande har lönat sig, inte bara ekonomiskt. Hennes böcker om kriminalkommissarie Irene Huss har översatts till 18 språk och alla har filmats. På väggen ovanför hyllorna finns flera inramade utmärkelser, bland annat två Guldpocket, tre Silverpocket och ett tyskt platinapris, alla för antal sålda exemplar, och Årets Värmlandsförfattare 2009.
Det sistnämnda kanske inte förefaller vara det främsta priset, men vi befinner oss trots allt i Lagerlöf- och Tunströmland där deras romanfigurer fortfarande vandrar kvar på gatorna och vägarna, osynliga för många, men synliga för oss som trätt in bland sidornas bokstäver.

Urgöteborgare

Här i sitt arbetsrum har Helene Tursten skapat sitt eget litterära universum och sina gestalter: Kriminalinspektör Irene Huss, hennes make Krister, kock och restaurangägare, tvillingdöttrarna Jenny och Katarina. Här framför datorn begås mord, villospår läggs ut, indicier och bevis samlas in tills sista biten lagts i pusslet och mördaren är gripen.
Men det är i Göteborg, och inte i Sunne, som Huss-böckerna utspelas.
– Jag är själv urgöteborgare. Det är en anledning till att jag valt den miljön, men framför allt för att det inte skulle vara trovärdigt att förlägga de brott jag har skildrat i en liten ort som Sunne. Här begås naturligtvis också brott, men det vore exempelvis inte trovärdigt att al-Quaida skulle spränga ett hus i Sunne, förklarar hon när vi satt oss ute på verandan och hon har fällt ner markisen till skydd mot solen.

Denna förmiddag, när sommaren är som vackrast och skörast, hade hon helst velat stänga in sig i arbetsrummet för att slutföra nästa kriminalroman. Bara ett par arbetsdagar är kvar innan korrekturet ska skickas till förlaget, och denna gång något nytt, inte en bok med Irene Huss som huvudperson. I stället har hon låtit Embla, en vikarierande polis från en tidigare bok, få leda mordutredningen. Boken har namnet ”Jaktmark” och utspelar sig under en älgjakt.
– Jag har länge haft idén att skriva om Embla, dels för att hon är en intressant person eftersom hon är både boxare och jägare, dels för att få en time-out från serien om Irene Huss. Men det har inte varit möjligt tidigare eftersom tyskarna, liksom Piratförlaget, har velat ha en ny Huss-bok.
– Men nu kände jag att det var dags för Embla, och för att förverkliga den första boken med henne som huvudperson var jag tvungen att byta förlag. Piratförlaget tyckte att en ny huvudperson var ett osäkert kort.
Även om Helene Tursten sedan debuten med ”Den krossade tanghästen” 1998 har blivit både framgångsrik och erkänd som författare med över fyra miljoner sålda exemplar, har vägen dit varit lång. Och minst sagt smärtsam.
Hon utbildade sig till sjuksköterska, men efter ett antal år i yrket sadlade hon om och träffade den före detta polisen Hilmer från Sunne på tandläkarutbildningen i Göteborg. De blev ett par, flyttade runt, arbetade både privat och i folktandvården och hamnade till sist i Sunne, där Hilmer sedan ett stort antal år har egen praktik. Helene själv fick en tjänst på folktandvården, där hon blev kvar i drygt fem år. Sammanlagt arbetade hon som tandläkare i drygt nio år.
Hon trivdes med yrket och hade planer på att utbilda sig till specialist, men sjukdomen slog till brutalt. Det började med en förkylning, sedan svullnade händer och fötter upp. Efter en tid försvann symtomen, men ett par år senare vaknade hon en morgon och kunde inte ta sig upp ur sängen. Kroppen hade stelnat, hon kunde inte röra huvudet, kunde inte gå.

”Jag var fruktansvärt sjuk”

Proverna som togs på vårdcentralen visade enligt läkaren den högsta reumatikerfaktorn han någonsin sett. Hon hade drabbats av reumatoid artrit och primärt Sjögrens syndrom och blev förtidspensionerad.
– Jag var fruktansvärt sjuk det första året. Min dagliga motion begränsade sig till ett varv runt huset. Jag tvingades ta en rad mediciner som i sig påverkade mig mer än själva sjukdomen, berättar hon.
Även om hon successivt blev bättre hade hon, och har fortfarande, problem med försvagad muskulatur och med halskotorna. För att orka vidare var hon tvungen att hitta något meningsfullt att göra. Jobben som sjuksköterska och utbildningen till tandläkare visade sig öppna en ny dörr: Hon började skriva egna artiklar och göra översättningar av artiklar för olika patientorganisationer, bland annat Reumatikerförbundets tidning.
– Jag fick feedback, och det sporrade mig, inte minst att jag kunde skriva trots att jag är dyslektiker. Jag kan läsa bra, men har hela livet haft svårt med stavningen. När jag skrev den första kriminalromanen slet jag nästan ut Svenska Akademins ordlista, förklarar hon, men tillägger att hon har blivit bättre på att stava med tiden.

Formas i huvudet

Med ett förbättrat självförtroende växte också tanken på att skriva en bok, en kriminalroman.
– Jag ville se om jag kunde.
Och det kunde hon.
– Men jag berättade det inte för någon annan än min man. Han tyckte att det var bra att jag hade något att göra.
Och efter den första boken, som mottogs väl av kritiker och publik, blev det fler, 12 med den senaste. Alla uttänkta i hennes huvud innan hon skriver första meningen. Naturligtvis ägnar hon mycket tid åt researcharbetet, men handlingen utformas i huvudet, bit för bit, tills det är dags att sätta sig vid datorn.
– Det fungerar för mig, andra har andra metoder, säger hon.
Sedan är det dagligt och strävsamt arbete som gäller.
– Första versionen skriver jag fort, detaljerna utformas senare, förklarar hon.
Maken Hilmer blir den första läsaren av råmanuset.
– Han kommer med omdömen om hur han uppfattar boken som helhet och påpekar om han hittar några felaktigheter.

Har en polis till hands

Kriminalgenren lämpar sig enligt henne väl för det hon vill skildra, exempelvis ekonomisk brottslighet och trafficking. Genren är också populär bland läsarna. Samtidigt kräver den mycket research. Inte så dumt då att ha en före detta polis till hands, i form av maken Hilmer.
– Naturligtvis har han själv bidragit med mycket kunskap om polisens arbete, speciellt när jag skrev de första böckerna, men genom honom har jag också fått kontakt med andra inom poliskåren och fått en god inblick i arbetet, både i polishuset och ute på fältet, berättar hon.
Kriminalgenren är också översållad med trötta, medelålders poliser som är skilda eller lever i trasiga förhållanden, dricker för mycket och lyssnar på opera. Lite väl stereotypt, tycker hon själv.
– Som författare måste man naturligtvis skapa gestalter som är intressanta, men de måste samtidigt vara trovärdiga. Läsaren måste kunna identifiera sig med dem. Det är absurt att ha en kriminalkommissarie som den populära teveserien ”Bron”, som lider av Aspergers syndrom. En sån chef har inte den sociala kompetens som krävs för att leda personal, förklarar hon.
Medan solen passerar lunchtimmen anar jag allt tydligare att hon längtar in till skrivrummet för att avsluta den nya kriminalromanen. Blir det fler?
– Jag tänker hålla på så länge jag tycker att det är roligt.

Krönikör i Tandläkartidningen

Tandläkartidningens läsare kommer att få stifta närmare bekantskap med henne framöver, hon har nämligen tackat ja till att vara en av fyra personer som skriver krönikor om etiska frågeställningar i tidningen.
– Det ska bli roligt att testa. Vård och etik hör tätt samman och intresserar mig, förklarar hon.
När jag intervjuade henne för drygt tio år sedan hade hon en bra idé till ett mord i tandläkarmiljö, ett mord som skulle vara svårt att upptäcka. Den gången ville hon inte avslöja tillvägagångssättet. Kanske dags att göra det nu?
Men nej – det blir inget mord i behandlingsstolen.
– Jag upptäckte att idén redan hade använts i den amerikanska kriminalserien Columbo. Tandläkaren hade gjort en rotfyllning, lagt in stryknin och sedan förseglat, berättar hon och tillägger:
– Fast jag tror inte att tandläkarmiljön är så tacksam för ett mord – de flesta tycker inte att det är så trevligt att gå till tandläkaren.