”Våga säga nej”

Lars Gezelius driver privatklinik på Östermalm i Stockholm och sitter i styrelsen för Privattandläkarnas förtroendenämnd. Liksom sin kollega Anders Tullberg i artikeln God planering minskar haverier påpekar han hur viktigt det är att låta förberedelsearbetet ta tid.

– Det är en väldig skillnad att behandla en 20-åring som fått en tand utslagen eller en äldre patient som lider av parodontit eller bruxism och där detta måste åtgärdas innan man går vidare med någon form av protetisk lösning, förklarar han.
I detta skede gäller det att informera patienten om fynden, vilka alternativ som finns samt för- och nackdelar med dessa.
– I de flesta fall förstår patienterna vad som kan göras, men det finns de som jag inte kan övertyga.
Patienterna vill ibland behålla tänder som har en utsiktslös prognos.
– Går det inte att nå fram till en bra lösning förklarar jag att jag inte kan ta på mitt ansvar att utföra behandlingen. Konstruktionen kommer troligtvis att fallera om några år. Kan jag inte övertyga patienten får han eller hon gå till någon annan tandläkare. Man måste våga säga nej.
Liksom Anders Tullberg har Lars Gezelius lång erfarenhet av arbete med patientklagomål till förtroendenämnden i Stockholm. Dessa visar ofta att när det går fel finns bristerna i förarbetet. Det gäller sådant som otillräcklig information till patienten, avsaknad av diagnos, prognos och brister i exempelvis foto- och röntgendokumentation. Journalerna är ibland mycket knapphändiga.
I vissa fall kanske tandläkaren inte skulle ha utfört behandlingen på grund av att han eller hon saknar tillräckliga kunskaper.
– Har man inte det ska man naturligtvis remittera patienten. Men man kan hämta in en second opinion från en kollega eller rådfråga en specialist, säger Lars Gezelius, och tillägger:
– Det är aldrig fel att remittera. Det är inte ett misslyckande utan en insikt att man inte kan allt och ibland behöver hjälp av specialist. Jag konsulterar själv kolleger, exempelvis en käkkirurg eller oralprotetiker, om jag behöver råd eller stöd.