Intervjun hinner inte pågå mer än några minuter förrän Kerstin Knutsson drar fram en SBU-rapport ur bokhyllan. Genom översikterna från SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering) kan man hänga med i det aktuella kunskapsläget. Något som allt för få tandläkare gör i dag, enligt Kerstin Knutsson. Hon är professor i odontologisk röntgendiagnostik vid Malmö tandvårdshögskola med särskild inriktning mot kliniskt beslutsfattande. Hennes egen och andras forskning visar att tandläkarna utifrån samma patientinformation ofta fattar vitt skilda beslut, som dessutom kan gå stick i stäv med gällande riktlinjer och forskningsresultat. Övertygelsen är också stor om att man har fattat rätt beslut.
– Jag tror helt enkelt att tandläkarna är omedvetna om sin okunskap, konstaterar Kerstin Knutsson.
Evidens bör styra
Många områden saknar dock SBU-översikter. Stora kunskapsluckor finns också att fylla där inga studier ännu utförts. Men det utgör inget argument för en gör-som-du-vill-attityd.
– Det borde egentligen krävas mer evidens för att göra någonting än för att inte göra någonting alls, men inom tandläkarkåren är det tvärtom, anser Kerstin Knutsson.
Hon tar upp förskrivningen av fluortabletter som ett exempel där behandlingens nytta kan ifrågasättas. Att trots avsaknad av evidens skicka patienter till tandhygienisten för att avlägsna tandsten under förespeglingen att det ska förbättra kariessituationen och rädda tänderna är ohederligt, menar Kerstin Knutsson vidare. Dessutom blir det dyrt för både patienten och samhället. Evidensen bör styra i den mån den finns men om den saknas måste tandläkarna åtminstone göra en ordentlig reflektion.
– Det finns ju tandläkare som kallar in sina patienter varje år och tar röntgenbilder. Men tittar du då tillbaka på alla de åren – hur många gånger har du funnit någonting på röntgenbilderna som ändrat din behandling? Du behöver kanske inte alls ta bilder varje år, det kanske räcker med vart tredje eller fjärde, exemplifierar Kerstin Knutsson.
Hon är kritisk till att det inte förs någon diskussion om i vilken utsträckning olika patientgrupper ska utredas. Det vill säga hur många diagnostiska undersökningar som behövs för att nå en diagnos. I stället tillåts patienternas önskemål bli vägledande, enligt Kerstin Knutsson. Här borde både läkare och tandläkare våga sätta ner foten.
– Jag upplever att tandläkare är väldigt rädda för att bli anmälda. Och än så länge blir du inte anmäld om du gjort för många undersökningar utan bara om du gjort för få, säger Kerstin Knutsson.
Spara mycket pengar
Hon efterlyser därför en satsning på beslutsstöd som ger direktiv om rimliga vårdinsatser och när jakten efter en diagnos bör avbrytas.
– Det tycker jag är sunt eftersom resurserna är begränsade. Att inte köra på med alla typer av undersökningar för att komma fram till en riktigt säker diagnos, utan hejda sig när man har kommit fram till det mest sannolika. Och när du inte hittar något så får du säga till patienten att vi får avvakta. Tillsammans med att exkludera behandlingar som vi inte vet nyttan av på sikt, skulle detta spara hur mycket insatser och pengar som helst och det gäller i högsta grad inom medicin, säger Kerstin Knutsson.
Gärna disputerade klinikchefer
Ett fungerande beslutsstöd kräver dock ett ömsesidigt kunskapsutbyte mellan den kliniska och vetenskapliga världen, framhåller hon. Dessutom måste ledningen vara med på noterna. Kerstin Knutsson ser därför helst disputerade klinikchefer eftersom det kan gynna en diskussion som leder till mer evidensbaserade arbetssätt och djärvare beslut. Hur nyttan av ny kunskap och nya metoder ska nå ut på klinikerna, är dock en svårknäckt nöt. Det räcker inte med broschyrer från landstinget eller att forskarna sitter på sina institutioner och pratar om vikten av vetenskap. Förmedlingen av nya forskningsresultat måste bli bättre och begripligare. Mer aktiva strategier krävs!
– Som forskare fokuserar vi på projektet men inte på vilken metod eller vilka metoder vi ska använda för att föra ut våra resultat, betonar Kerstin Knutsson.
Varje forskningsprojekt med klinisk tillämpning som mål borde därför ha en evidensbaserad strategi för hur implementeringen ska gå till. Kerstin Knutsson påpekar att detta inte är tandläkarnas expertområde utan att man i högre utsträckning bör liera sig med forskare inom exempelvis psykologi och beteendevetenskap.
