Året var 1996. Hans Grahnén, professor emeritus i pedodonti vid Umeå universitet, hade fått i uppgift av Svenska Tandläkare-Sällskapet att inventera sällskapets samlingar nere i källarvalven på Nybrogatan i Stockholm, där sällskapet hade sitt förvaringsutrymme. Eftersom han var en passionerad odontologisk historiker gav han sig entusiastiskt i kast med uppdraget.
Hans rotande bland allt som samlats där under åren gav resultat. Det var väl knappast som när arkeologen Howard Carter 1922 lyckades öppna upp ett hål i bergväggen i Konungarnas dal och fann Tutankhamons grav, och på frågan vad han såg svarade: »Jag ser underbara ting!«.
Men det var ändå något: Tre stora packlårar fyllda med flaskor med mediciner och droger.
Detta måste naturligtvis rapporteras till högsta instans, det vill säga till Tandläkarförbundets kanslichef. Men denne man insåg inte att det kunde röra sig om ett fynd. »Släng det«, sade han, och med den uppmaningen hade historien kunnat sluta.
Ett kilo knark
Men professorn var en klok man och kontaktade sin son, Anders Grahnén, som då var farmakologie doktor och docent, numera professor emeritus även han, och frågade om han var intresserad av materialet. Det var han.
Vid en räkning visade det sig att lårarna innehöll 256 flaskor, alla med innehållet intakt. Det var ett fynd.
Anders Grahnén inventerade samtliga droger och rengjorde varsamt de gamla glaskärlen. Bland drogerna fanns bland annat en försvarlig mängd morfin, heroin och amfetamin, mer än ett kilo.
[slideshow]
Sådant eftertraktat gods kunde naturligtvis inte förvaras öppet, så han kontaktade Läkemedelsverket, som kom, hämtade och destruerade »knarket«.
Att morfin fanns bland fynden är ju inte så märkligt eftersom det användes som smärtstillande, däremot kan vän av ordning fråga sig varför heroin och amfetamin återfanns i samlingen; dessa droger framställdes först senare. Det svaret visar sig fortfarande vara gömt i historiens skuggor.
– De hade ingen medicinsk användning, men det som är känt är att det var vanligt bland studenter att använda amfetamin för att hålla sig vakna några dygn under tentamensläsningen, berättar Anders Grahnén.
Han tog hand om samlingen och ställde ut den på det företag där han då arbetade. Men i samband med att han bytte jobb skänkte han flaskorna till Apotekarsocietens farmacihistoriska sällskap, och i dag finns samlingen på societetens museum på Wallingatan 26 i Stockholm, väl skyddade bakom låsta dörrar i höga glasskåp.
Många skadliga substanser
När Tandläkartidningen kommer på besök har vaktmästaren just lyft bort en av glasdörrarna. Det dröjer inte mer än några sekunder innan Bo Olsson, apotekare, och Lars Frithiof, före detta övertandläkare och lärare vid tandläkarutbildningen vid KI, Huddinge och en av de drivande krafterna vid det odontologiska muséet i Kista, börjar plocka bland glasburkarna och flaskorna, vars innehåll, åtminstone i flera fall, tack och lov är väl förseglade av tidens gång, eftersom många av drogerna i dag inte skulle godkännas för bruk på grund av sitt skadliga innehåll.
– På den tiden fanns inget yrkeshygieniskt tänkande ute i tandvården eller sjukvården, förklarar Bo Olsson, och plockar ner en av flaskorna på vars etikett det står kreosot, ett ämne som numera klassas som starkt cancerframkallande.
– Det nyttjades under många år för att impregnera telefonstolpar och järnvägssyllar mot röta och svampangrepp, men tycks även ha använts vid rotfyllningar under slutet av 1800-talet. Vid behandlingen impregnerades en träplugg med kreosoten och placerades i tanden för att oskadliggöra bakterier. Detta var en metod som vissa tandläkare ansåg fungerade vid denna tid. Det viktigaste var ju att döda bakterierna, berättar Lars Frithiof.
Dödlig drog
Ett annat sådant bakteriedödande ämne var chloretum hydrargyricum corrosivum, och kanske inte så bra att stoppa i munnen, eftersom det innehåller kvicksilver. 1–2 gram räcker för att döda en människa.
– Drogen hade tagits fram 1869, vilket innebär att det var en nykomling i samlingen, berättar Bo Olsson.
Medan fotografen går i närkamp med glasskåpens innehåll konstaterar Bo Olsson att samlingen troligtvis innehöll mer än 256 flaskor. Han lyfter ner en av dem som har nummer 268, troligen den sista i samlingen. Förmodligen har de övriga råkat gå sönder innan de packades ner. Alla utom fyra, som enligt Lars Frithiof finns bevarade på det odontologiska muséet i Kista.
– Hur de hamnat där vet jag inte eftersom det var före min tid, säger han.
Men varför anskaffades då denna samling av droger och mediciner, och varför begravdes den långt ner i ett källarvalv?
Det första svaret på gåtans lösning finns i Skandinavisk Tidskrift för Tandläkare från 1887. Där finns en beskrivning om att Svenska Tandläkare-Sällskapet samlat in medel för att kunna skaffa sig en – som det hette: »Fullständig kollektion av droger och medicinalier som finna användning inom tandläkekonsten.«
Från samma år finns en redovisning från insamlingen av pengar. Denna var nödvändig eftersom sällskapet inte hade egna medel för att köpa in kollektionen.
Tio kronor var
Vid denna tid hade sällskapet 42 medlemmar. I ett första skede ställde 31 av dessa upp med tio kronor var, året därpå bidrog ytterligare tre av medlemmarna med 25 kronor vardera. Totalt samlades 323 kronor in, vilket i dagens penningvärde skulle innebära drygt 20 000 kronor.
– Drogerna visades upp i utbildningssyfte. Tandläkarna skulle känna till innehåll och användning. Vissa av drogerna bereddes av tandläkarna själva, exempelvis Zinkenol, som brukades för provisoriska fyllningar och var både bakteriedödande och smärtstillande, andra blandades av apotekare, berättar Lars Frithiof.
Varför Tandläkare-Sällskapet packade ner drogsamlingen och lät den försvinna in i historiens dunkla källarvalv har det inte gått att få svar på, men Lars Frithiof spekulerar kring tänkbara orsaker:
– Kanske hade samlingen helt enkelt inte samma pedagogiska värde som tidigare, och när den legat nerpackad några decennier fanns det ingen levande odontolog som kände till samlingen.
Men det var tur att professor emeritus Hans Grahnén inte lät sig nöja med Tandläkarförbundets kanslichefs uppmaning att slänga allt. Det tycker också Lars Frithiof och Bo Olsson:
– Samlingen är viktig. Det är en tidsmaskin, ett titthål in i historien.
