50 år har gått sedan kurs 70 B examinerades i Göteborg.
Foto: Privat
I månadsskiftet maj/juni 1975 examinerades kurs 70 B i Göteborg. När vi kom ut i världen hade vi lärt oss att amalgam och silikat var förstahandsalternativen vid fyllningsterapi. Vi förväntades missionera om glädjebudskapet att parodontopatier gick att behandla. Kanske skulle professor Brånemarks titanskruvar bli något.
Den tid när vi började pröva våra vingar var i ett Sverige som var annorlunda från nuets. Tandvårdsförsäkringen var ny. Etableringskontroll gällde. Ingen ökning av privattandläkarkåren skulle ske men gamla privatetableringar kunde köpas. Folktandvården skulle byggas ut men de fick inte konkurrera inbördes med löner. Kariessjukdomen grasserade långt ner i åldrarna och även den fullständiga tandlösheten förekom hos unga vuxna.
Den utbildningsplan som gällde för tandläkare i Sverige härstammade från 1940-talet. Utbildningen var tuff och hårt schemalagd jämfört med andra akademiska banor. Pedagogiken i utbildning var lågt prioriterad. Den pedagogiska tillämpningen var, bortsett från några lysande undantag, ibland nästan småsadistisk och ofta otidsenlig.
Men vi som studerade såg till att ha roligt! Under fem år i Göteborg formades vi till tandläkare. Vänskapsband skapades. Livslånga minnen likaså. Och det blev folk av oss.
Så skingrades vi för vinden.
Femtio år efter examen sammanstrålade vi på Stenpiren i Göteborg. En inledning med en skål för ”absent friends” var angelägen. Några vänner har ju avslutat sin vandring här på jorden. För andra lade hälsan eller andra angelägenheter hinder.
Vi tjugo kollegor på plats fick tillfälle att återkoppla minnen och ta del av vad som hänt. Skratten, kramarna och kamratskapet impregnerade samvaron. Vi kunde ge ett glädjande sammanfattande svar på rubrikens fråga: Vi gjorde nytta!
Börje Vickberg, tandläkare
