Att visa tänderna är väl ingen konst?

Detta är en genomgående tendens inom den äldre konsthistorien. I de fall då tänder förekommer representerar de närmast uteslutande lidande eller död. På den flamländska målaren Rogier van der Weydens berömda ”Kristi korsnedtagning” från 1435, anas tänder hos den döde Kristus, hans avsvimmade moder, den förkrossade Maria Salome samt, om någon skulle tvivla på symboliken, ett iögonfallande kranium, ­medan andra öppna munnar bara målas som svarta hålor.

Det skulle dröja fram till slutet av 1500-talet innan tänder började avbildas på ett mer naturligt vis, och det skedde genom en annan av den italienska konsthistoriens giganter. Michelangelo Cara­vaggios (1571–1610) verklighetstrogna stil tycktes gå hand i hand med hans skandalomsusade leverne. Målaren tillbringade flera perioder inlagd på sjukhus, i fängelse och i exil.

Även hos Caravaggio var tänder dock begränsade till en specifik typ av målningar: sjuklingar (”Den ­sjuke Bacchus”), galningar (”Medusa”) och döda/döende (”Judith halshugger Holofernes”). Kort sagt, människor som inte var vid sina sinnens fulla bruk. Helgon, ädlingar och övrig nobless höll munnen stängd – det tycks helt enkelt inte ha varit anständigt att grina så stort att tänderna syntes.

Det var först när man vågade sig på att avbilda mindre anständiga människor, som också antalet breda leenden steg inom konstvärlden.

De flamländska Utrecht Caravaggisti, eller Utrechtskolan, tog i en form av konstnärlig stafett över penseln från Caravaggio under första halvan av 1600-talet. Deras frekventa tandrika leenden var vikta åt tre olika, ofta överlappande motiv: sexarbetare, backanaler med flödande alkohol samt musikanter – exempelvis Gerard van Honthorsts ”Kopplerskan”, Dirck van Baburens verk med samma namn eller Hendrick Terbrugghens ”Lutspelare karoserande med ung kvinna som håller en remmare”.

De avbildade, inte sällan överdrivna, leendena visar sig vid närmare anblick ofta innehålla en ton av falskhet eller vulgaritet, som van Honthorsts ”Flicka med medaljong”, där den flinande flickans medaljong faktiskt innehåller ett pornografiskt porträtt. Än tydligare blir symboliken i allegorin ”Den ståndaktige filo­sofen” av samma konstnär, där en halvnaken, brett leende kvinna motas undan av den orubbliga filosofen som håller läpparna hårt sammanpressade.

Granne med Utrechtskolan, ett halvt sekel senare, levde den nederländska målaren Johannes Ver­meer. Då Vermeer 1656 målade sin variant av ”Kopplerskan” valde han överraskande nog att inkludera sig själv – öppet leende. Denna glimt av vita tänder lade grunden till ett banbrytande drag som konstnären skulle upprepa i flera av sina senare, fullt rumsrena porträtt, exempelvis den berömda ”Flicka med pärl­örhänge” från 1665 eller ”Flicka med röd hatt” fyra år senare.

Det skulle dock ta ytterligare hundra år innan den tavla målades som verkligen kom att sätta tänder på den konstnärliga tapeten. Trots att Vermeer hade gjort samma sak i en betydligt mindre nykter tappning hundra år tidigare, väckte verket skandal på flera sätt – kanske på grund av att konstnären denna gång var en kvinna.

Élisabeth Vigée Le Brun föddes i Paris 1755. Hon började försörja sin familj genom sin konst redan som 15-åring och kom sedermera att bli hovmålare åt självaste drottning Marie Antoinette. Det var vid konstsalongen i Paris 1787 som hennes självporträtt ihop med dottern Julie orsakade ett smärre uppror. Det välkända skvallerbladet ”Mémoires secrets” menade att Le Bruns leende var ”en affektion som konstnärer, konstälskare och personer med smak har varit eniga i att fördöma, och som inte har något precedensfall bland de antika mästarna”.

Allmänheten torde dock ha varit kluven, för om någon satte precedensfall i frågan var det Le Brun själv. Madame Grand, hustrun till Frankrikes första premiärminister, baronessan av Crussol, skådespelerskan Madame Molé-Reymond, markisinnan de Pezay och Frederick Hervey, greve av Bristol och biskop av Derry, var bara några av de kända aristokrater som stod i kö för att bli avmålade i Le Bruns karakteristiska stil, med munnen en aning öppen och fullt skönjbara tänder.

Det var nog ingen slump att tänder kom att bli mer synliga inom konsten just i 1700-talets Frankrike, där den franska fysikern Pierre Fauchard var verksam. Denna man, ofta hyllad som fadern till modern tandläkarkonst, hade 1728 givit ut sitt vetenskapliga verk ”Le Chirurgien Dentiste”.

Fauchard arbetade under de kommande decennierna intensivt med att sprida sina innovativa rekommendationer kring bättre munhygien: att skölja munnen med vatten blandat med etanol varje morgon och gnugga tänderna med en liten svamp i stället för krossat tegel, aluminium eller citronsaft. Detta bidrog stort till att höja skönheten i den euro­peiska befolkningens leenden.

Det är populärt att skylla avsaknaden av breda leenden inom konsten på fula tänder, eller på att det var ansträngande att sitta modell och le under flera timmar i sträck. Vi bör dock komma ihåg att det också ansågs vulgärt att le för stort och brett – inte minst bland de människor som ansågs viktiga nog eller var tillräckligt förmögna för att låta sig avbildas på målarduken.

Religiösa ledare och kungligheter behövde upprätthålla en form av mystik för att, likt mytologiska figu­rer, höja sig över vanliga dödliga medborgare. Öppna leenden hos kvinnor associerades med sexuella inviter, och hos män med fylleri, falskspel eller galenskap.