Entusiastisk fågelskådare satsade på benforskning

Efter många år som professor vid institutionen för odontologi i Umeå började Ulf Lerner arbeta på Centrum för ben- och artritforskning vid Sahlgrenska akademin i Göteborg för drygt fem år sedan.
– Det har varit fantastiskt att flytta till centret i Göteborg. Vi har stora resurser med många anslag från Vetenskapsrådet. Det ger möjligheter som vi aldrig har haft i Umeå, berättar han entusiastiskt.

I Göteborg forskar Ulf Lerner tillsammans med en handfull seniora forskare (professorer och lektorer) och ett 30-tal yngre forskare. Bland de yngre är hälften doktorander och hälften disputerade forskare med anställning som postdok eller forskarassistent.

Osteoporos och artrit

Centrum för ben- och artritforskning driver translationell forskning. Det innebär att forskningen är baserad på sjukdomsproblem som identifieras inom vården. Projekten är inriktade på osteoporos och artrit.
– Vi gör många studier på patienter och musmodeller. Sedan har jag etablerat ett laboratorium för cell- och molekylärbiologi. Vi kan alltså studera en fråga på tre olika sätt: på människor, djur och celler.
Nature Medicine publicerade i höstas en artikel som Ulf Lerner medverkade i. Den vetenskapliga tidskriften är välrenommerad och eftertraktad bland forskare.
– Det är ganska stort, medger han.
Artikeln handlar om genen WNT16, en av runt 15 gener som spelar större roll än andra vad gäller benägenheten att få osteoporos.
WNT16 har associerats till tunt kortikalt ben och ökad risk för underarmsfraktur hos människor genom epidemiologiska genetiska studier med hjälp av bland annat material
i biobanken i Umeå.
– Sedan har vi visat i musmodell att denna gen har mycket stor betydelse för benmassa och benstyrka. Möss som saknar WNT16 får spontana frakturer i det kortikala benet, men det trabekulära benet i exempelvis ryggkotorna påverkas inte.
– Vi har också visat i cellmodell vad WNT16 gör med bencellerna. Nästa steg har varit att ge möss WNT16 lokalt för att visa att det förhindrar inflammatorisk bennedbrytning.

Uppföljningsstudier

Nu gör forskarna en rad uppföljningsstudier, bland annat om WNT16:s betydelse för käkbenets kortikala ben. Om WNT16 saknas hos möss eller är muterad hos människor, ökar det risken för förlust av ben i samband med parodontit?
– Det borde vara så, men vi kan inte vara säkra eftersom käkbenet och underarmsbenet bildas olika under fosterutvecklingen, säger Ulf Lerner.
– Genen orsakar inte parodontit, men om du har parodontit kan det tänkas påverka förloppet, säger Ulf Lerner.
När parodontit går snabbt kan det vara WNT16 som är boven, med andra ord.
– Förändringar i WNT16 leder till för många osteoklaster, som i sin tur bryter ner benet för fort, förklarar han.
WNT16 kan i sig aldrig användas som läkemedel, men läkemedel som påverkar mekanismerna som reglerar WNT16 kan på sikt utvecklas när man väl vet vilka de är.

Tänkte inte bli tandläkare

Ulf Lerner hade aldrig några planer på att bli forskare, och inte tandläkare heller. Ändå satsade han på odontologi och sedan på forskarbanan.
– Jag har aldrig varit någon karriärforskare, utan mest entusiast.
Han hade tänkt plugga kemi på Chalmers eller zoologi i Lund, men det blev tandläkarhögskolan i Umeå istället.
– Det var två tandläkare som jag kom i kontakt med under gymnasietiden som avgjorde det. Båda var också fågelskådare och publicerade artiklar i ornitologiska tidskrifter. På den tiden tjänade tandläkare väldigt bra, och de kunde jobba tre dagar i veckan och hobbyforska om fåglar ett par dagar i veckan.
Det lockade den unge fågelskådaren.
Efter tandläkarexamen i början av 1970-talet jobbade Ulf Lerner drygt halvtid som privattandläkare och utbildade sig i patologi. Han lärde sig att diagnostisera patologiska förändringar i munslemhinnor, spottkörtlar och käkar i mikroskop. Det fanns inga doktorandtjänster då, men han tyckte att det var intressant att forska och kunde försörja sig ändå.

En ”aha-upplevelse” gav inriktning

På den tiden var det en nyhet att parodontit var en bakteriesjukdom. Immunologi var ett nytt område som Ulf tyckte var spännande och han intresserade sig så småningom för cellbiologi.
En ”aha-upplevelse” avgjorde inriktningen på Ulf Lerners forskning.
– Tanken som drabbade mig var att man tappade tänderna inte huvudsakligen på grund av bakterierna utan för att något hände i benet som gjorde att de lossnade.
Han ville ta reda på hur inflammation påverkade benet. För att göra det började han utveckla benorgankulturer och cellodling med benceller.
– Det tog sex, sju år innan jag hade en kultur som jag trodde fungerade.
Det var ett helt nytt forskningsfält och i slutet av 1970-talet började han få anslag.
– Jag hade tur. Jag hade inte ens disputerat, men jag var den enda i Sverige som kunde odla benceller.

”Vill hänga med ett tag till”

Det ledde till tvärvetenskapliga samarbeten med medicinare och biologer och gav ett nätverk ute i landet.
År 1991 blev han professor i oral cellbiologi.
Ulf Lerner vet inte hur länge han kommer att fortsätta jobba.
– Jag tar ett år i taget. Efter 67 år kan man inte få mer än ett års kontrakt åt gången. Man förutsätts leva pensionärsliv i den här åldern. Men det kommer så spännande saker nu inom inflammationsforskning, så jag skulle vilja hänga med ett tag till.
Janet Suslick