Annons

Annons

Forskar om hur forskning kan användas bättre

Vad ska vi med forskning om vi inte ser till att använda oss av dess resultat? Susanne Bernhardsson forskar om hur riktlinjer och forskningsresultat bäst implementeras i klinisk verksamhet.

Det råder ingen tvekan om att hon brinner för sitt forskningsområde.
– Det är ett roligt och snabbväxande forskningsfält, men också oerhört viktigt. Om vi inte implementerar nya forskningsresultat så kommer de ju ingen till del, säger hon.
I dag har hon två olika arbetsplatser: Linköpings universitet, där hon har en doktorandtjänst på 50 procent och är i slutfasen av sitt avhandlingsarbete om implementering av riktlinjer, samt Närhälsan i Västra Götaland, där hon jobbar som processledare. Tidigare var hon praktiserande sjukgymnast, på en liten sjukgymnastenhet på Hönö i Öckerö kommun.
Hennes forskning är ett bra exempel på en studie som är starkt knuten till praktik. Det började med att en grupp rehabchefer inom regionen upplevde att patienterna behandlades olika beroende på vem som tog emot dem. Därför fick Susanne Bernhardsson i uppdrag att utveckla och implementera riktlinjer för omhändertagandet.

Susanne Bernhardsson Ålder: 56 år. Aktuell med: Medverkar i nya boken "Implementering av evidensbaserad praktik" med ett kapitel om implementering av riktlinjer. Yrke: Doktorand i medicinsk vetenskap vid Linköpings universitet samt processledare inom primärvården i Västra Götaland. Familj: Två vuxna söner, 21 och 23 år.  Fritidsintressen: Segling, vandring, paddling, fransk litteratur och italiensk mat. Foto: Adam Ihse

Susanne Bernhardsson
Ålder: 56 år.
Aktuell med: Medverkar i nya boken “Implementering av evidensbaserad praktik” med ett kapitel om implementering av riktlinjer.
Yrke: Doktorand i medicinsk vetenskap vid Linköpings universitet samt processledare inom primärvården i Västra Götaland.
Familj: Två vuxna söner, 21 och 23 år.
Fritidsintressen: Segling, vandring, paddling, fransk litteratur och italiensk mat.
Foto: Adam Ihse


Inom fysioterapi/sjukgymnastik finns ganska få riktlinjer, berättar Susanne Bernhardsson. Särskilt inom primärvården.
Hon bestämde sig för att gå systematiskt tillväga.

Positiv inställning

Först gjorde hon en enkätundersökning med sjukgymnasterna inom primärvården i Västra Götalandsregionen. Nästan alla de 271 som svarade hade en positiv inställning till riktlinjer.
Däremot var det färre som hade kännedom om vilka riktlinjer som fanns. Många saknade också kunskap om var man kunna hitta riktlinjerna.
Två tredjedelar av de svarande angav dessutom tidsbrist som främsta orsak till att de inte använde riktlinjer.
Enkätsvaren låg till grund när Susanne och hennes kolleger gick vidare i arbetet.
– Vi hade som ledord att riktlinjerna skulle vara så kortfattade som möjligt, eftersom en del av kritiken som funnits mot riktlinjer är att de är för långa och att de tar för lång tid att läsa och tillämpa, säger hon.
För den som utformar riktlinjer är det också viktigt att tänka på att de ska vara paketerade på ett attraktivt sätt. Bra layout och format ökar läsbarheten och användarvänligheten.
Till varje riktlinje knöt de sedan lämpliga mätinstrument för att kunna utvärdera behandlingsresultat, liksom ett faktablad med patientinformation.
– En viktig del av behandlingen är att informera patienten om vilka metoder som har visat sig vara mest effektiva. På så sätt ökar patientens förståelse för besvären och följsamheten till behandlingen.

Koppla på utbildning

Även när de skulle implementera riktlinjerna gick de systematiskt tillväga. Forskning har visat att implementeringen bör vara skräddarsydd och aktiv. Aktiv implementering innebär att man inte nöjer sig med att bara mejla ut de nya riktlinjerna, utan även kopplar på utbildningsinsatser.
– Annars är risken stor att riktlinjerna bara blir en pappersprodukt som du tänker att du ska läsa senare, men det blir inte av för att du har så mycket annat.
Susanne Bernhardsson och hennes kolleger kallade till seminarier och efteråt gjordes en ordentlig uppföljning. I den grupp som deltagit i seminarierna syntes en signifikant ökning av andelen som uppgav att de använde riktlinjerna. Medvetenheten om att riktlinjerna fanns och kunskapen om dem hade också ökat.
I dag arbetar Susanne Bernhardsson inte längre praktiskt som sjukgymnast. När hon träffade patienter senast var det för att fråga dem om hur de upplevt den behandling de tagit emot.
Kvalitativa patientintervjuer är det tredje benet i begreppet evidensbaserad praktik.
– Evidensbaserad praktik består av tre delar. Forskningsresultat, den kliniska erfarenheten OCH patientens värderingar och preferenser. Många missar den tredje delen, säger hon.

“Inte som en kokbok”

Den skepsis och kritik som finns mot riktlinjer bottnar ofta i just att man inte tror att de tar hänsyn till situationen och individen.
– Riktlinjer är inte som en kokbok, med recept som visar exakt hur man ska göra, säger Susanne Bernhardsson.
Kliniska riktlinjer ska fungera som ett stöd i beslutsfattande, men de utgör inte några beslut i sig.
– Det är människor som fattar besluten, och de fattas gemensamt av patient och vårdgivare i den specifika behandlingssituationen, säger Susanne Bernhardsson.

Upptäck mer