Analyser av två biomarkörer kan ge en säkerhet i svaret på en liknande nivå som klassisk undersökning i munnen, visar en studie. Illustration: Colourbox
Under senare tid har en rad snabbtester av biomarkörer i saliv och gingivalvätska utvecklats för att bidra till tidig diagnos av parodontit. En grupp spanska forskare från Santiago de Compostela har nu gjort en systematisk litteraturöversikt och metastudie kring frågan om huruvida en kombination av analyser av två biomarkörer kan ge en säkerhet i svaret på en liknande nivå som klassisk undersökning i munnen.
Forskarna identifierade 23 originalartiklar som uppfyllde de krav de ställt på sådana undersökningar, med sammanlagt 47 olika kombinationer av biomarkörer i saliv och 21 olika kombinationer i gingivalvätska. Av dem hade sex kombinationer i saliv studerats av så många olika forskarlag att en metaanalys var meningsfull.
En handfull enskilda undersökningar visade några kombinationer av biomarkörer i gingivalvätska där både specificitet och sensitivitet låg över 90 procent. För de sex kombinationer i saliv som kunde metaanalyseras låg både specificitet och sensitivitet mellan 75 och 90 procent. Bäst träffsäkerhet hade kombinationer av två av ämnena IL-1β, IL-6 och MMP-8 (två signalämnen inblandade i inflammation och ett enzym som bryter ner kollagen i bindväv).
Att införliva fler biomarkörer i undersökningarna ledde inte till större träffsäkerhet.
Forskarna drar slutsatsen att undersökning av två väl valda biomarkörer i saliv räcker för att identifiera ungefär 80 procent av patienterna med parodontit, och bortåt 90 procent av personerna som inte har sjukdomen.
