Debatt: Klokt att slopa läsk på äldreboende

Hatiska beskyllningar om paternalism, rättsvidrigt läskförbud, missunnsamhet och omyndighetsförklarande av dem som byggde landet har haglat. Valfrihetsargumentet har framförts. Det har urartat till en feg och skambeläggande debatt som inte går att vinna och som är riskfylld att föra. Alltför många väljer att hata.
Som pensionerad tandläkare har jag i likhet med Tandläkartidningens läsare sett en hel del. Många gånger försökte jag restaurera bett som på några månader raserats totalt. Bettruinen uppkommer snabbt när salivavsöndringen minskar, förmågan till tandborstning försvinner och motoriken i tunga, läppar och kinder avtar. Detta uppstår som följd av medicinering och sjukdomar, inte minst demens, och i synnerhet om kostvanorna förändras genom ökad och frekvent tillförsel av sockrade drycker.
Den alerte åldringen kan hantera sin läskkonsumtion. Den sköre behöver ökad profylax och kan behöva ny kunskap. Den demente är skyddslös på egen hand.
Detta är väl känt för oss tandläkare och även för relevanta myndigheter som Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten. Det är inte värderingar, det är fakta som myndigheter och organisationer kan och bör vara med och presentera.
Dessutom anser jag att svensk odontologi har en gammal moralisk skuld att gottgöra. Vi ska inte stillatigande åse en repris av Vipeholmsexperimenten.
Att med ändliga resurser tillse att våra gamla får oskadlig tillgång till smaklig, riklig mat och dryck är en god ambition, enligt min åsikt. Drycker med socker, bubblor, artificiella färg- och aromämnen och lågt pH-värde är inte oskadliga. Förutom de katastrofala effekter de har på de tänder som våra gamla i glädjande hög utsträckning har kvar, har läsk allmänmedicinska effekter. Blodsockernivå, kroppsvikt, undanträngande av näringsämnen med mera. Vissa drycker innehåller dessutom beroendeframkallande substanser som koffein.
Valfrihetsargumentet skaver. Ingen av oss väljer att bli dement. Ingen ska behöva sluta sina dagar med smärtor i munnen och havererade bett i behov av omöjliga behandlingar, när det kunnat undvikas. Jag är övertygad om att det finns attraktiva, nyttiga, angenäma dryckesalternativ vid de måltider som kanske är enda njutningstillfället i den gamla människans liv. Jag är också övertygad om att de som arbetar i äldrevården gärna bidrar till de skyddslösas livskvalitet.
Det politiska hantverket har kanske inte varit det bästa, men jag tycker att beslutet att med skattemedel inte gynna läsktillverkare vittnar om människokärlek, mod och klokskap.
Många vågar inte yttra sig när hatdrevet går. Är det ett taktiskt val av regionen, myndigheter, tandvårdens och sjukvårdens organisationer att inte reagera, eller är det rädsla? Vad blir nästa steg? Coca-Cola som måltidsdryck på förskolan eller varför inte i nappflaskor på BB?