Vetenskap och konst är ett uttryck som används av vissa universitet, till exempel KTH. Med det menas att man tillägnat sig en färdighet som man tillämpar exempelvis i sitt yrke. Inom vården talar man i stället om lege artis, ett begrepp som bäst översätts till ”enligt konstens regler”.
För många är det kanske ett diffust begrepp som ger utrymme för olika tolkningar. Studerar man begreppet närmare förstår man att det handlar om en ödmjukhet inför yrket. Vi har alla sett skolboksexempel på diagnoser och behandlingar där undervisningen bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet. Men det krävs inte många år i yrket förrän det dyker upp situationer där man inte helt kan luta sig mot det man lärt sig i skolbänken.
”Lege artis innebär i praktiken att man gör något som är allmänt accepterat inom tandläkarkåren och som inte strider mot vetenskapen.”
Typiska situationer är när patientens önskemål eller ekonomiska möjligheter inte går ihop med vad tandläkaren betraktar som god tandvård. Ibland är det anhöriga eller andra personer som företräder patienten som har förslag eller krav på behandlingar, eller patienten själv som vill ha porslinskronor på helt friska tänder.
Lege artis innebär i praktiken att man gör något som är allmänt accepterat inom tandläkarkåren och som inte strider mot vetenskapen. Men detta är inte lätt att förhålla sig till när det inom kåren finns starka förespråkare för vissa behandlingar och många olika åsikter.
Även i den vetenskapliga litteraturen går ibland åsikterna isär. Ofta handlar det dock om detaljer i behandlingar: Att installera en fixtur i ett infekterat område vet alla är fel, däremot finns det utrymme för olika åsikter om hur man optimerar behandlingen.
”Även om implantatbehandlingen kanske inte äventyras av infektionerna och vice versa känner nog de flesta tandläkare tveksamhet inför en sådan behandling.”
Men ibland rör det sig om mer kontroversiella beslut. Som när patienten vill ha ett implantat på en plats i bettet, men har obehandlade infektioner någon annanstans i munnen; patienten vill bara ha en ny tand, inte något mer. Även om implantatbehandlingen kanske inte äventyras av infektionerna och vice versa känner nog de flesta tandläkare tveksamhet inför en sådan behandling. Risken i ett sådant läge är att patienten lämnar mottagningen utan vare sig ny tand eller infektionssanering.
Den 15 mars anordnas Etikdagen, en föreläsningsdag med diskussioner där läkare, tandläkare och representanter från myndigheter som IVO och SBU kommer delta tillsammans med företrädare för akademin. Ämnet som kommer att diskuteras är just begreppet lege artis. Läkaren har i sitt yrke ett ansvar för patientens hälsa. Därför är Svenska Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren inbjuden tillsammans med läkaren Christian Unge, som skrivit en bok där han berättar om svåra etiska gränsdragningar som skäl till varför fel inträffar inom vården. Tandläkaren Michael Karlstén har sedan många år varit engagerad inom området estetisk tandvård. Han hanterar dagligen etiska dilemman i sin kliniska vardag och kommer att dela med sig av sina funderingar under dagen.
Utöver dessa deltar Lars Sandman, professor inom organisationsetik inom hälso- och sjukvården, och Lars Svärd, inspektör på IVO. IVO är den myndighet som har till uppgift att utöva tillsyn inom tandvården, och ytterst fattar beslut om huruvida en anmäld tandläkares behandling eller bedömning är korrekt eller inte. Moderator för diskussionen är Sofia Tranaeus, tandläkare och adjungerad professor inom medicinsk och odontologisk metodutvärdering vid Malmö högskola och avdelningschef på SBU.
Förhoppningen med den här dagen är att ge klarhet i begreppet lege artis, som ställer krav på oss att ständigt utvärdera och utveckla oss själva.
