Hygienisternas hängivna härförare

Det glittrar i de blå ögonen och hon rättar till kavajen.
– Det är nästan så att man inte kan andas riktigt. Det känns som om det är så nära nu när det finns ett datum för genomförande, säger Yvonne Nyblom, ordförande för Sveriges Tandhygienistförening.

Hon bjuder på ingefärste ur sortimentet på fackförbundet SRAT:s kansli, visar vägen till ett soldränkt rum och slår sig ned på en klargul stol som inte bjuder in till att sitta länge.
– Jag dricker mycket ingefära den här tiden på året. Omgivningen kanske inte tycker att det luktar så gott, men jag inbillar mig att det hjälper till att hålla mig frisk.
Yvonne Nyblom har en vänlig framtoning och ser dig i ögonen med engagemang och ­skärpa. Hon har varit ordförande för Sveriges tand­hygienist­förening sedan 2008. Då hade frågan om att förlänga tandhygienistutbildningen redan debatterats i över tio år.
– Det har varit oerhört frustrerande, med en långdragen och underlig process där åsikterna har gått fram och tillbaka. De senaste tio åren har de flesta varit överens om att utbildningen bör vara tre år.
Och nu, i mitten av februari, har ­regeringen just kommit med ett förslag på hur en treårig tandhygienistutbildning ska vara utformad. Det har tagit tid att komma hit. Redan 1997 på­pekade Socialstyrelsen att utbildningen borde förlängas från två till tre år, och minst lika länge har Sveriges tandhygienistförening arbetat för att det ska bli verklighet.
– Nu är jag oerhört lättad, och jag känner mig trygg med det förslag som lagts fram. Både vi, lärosätena och tandvården har haft representanter med i arbetet.
Detta har varit en viktig fråga dels för att ge tandhygienisterna en grundutbildning som ger möjligheter till karriärutveckling på samma sätt som för andra i utbildningssystemet. Dels för att möta kraven i arbetslivet i ett yrke som har utvecklats under åren.

Framgångsrikt lobbyarbete

– Vi har ett ökande antal äldre med muntorrhet och sämre motorik där munhälsan riskerar att bli eftersatt. Där har tandhygienisten en viktig roll att fylla. Ofta jobbar man med teamtandvård på klinikerna och det är ju inte säkert att det alltid är en tandläkare patienten behöver träffa.
Tandhygienisterna arbetar i dag också på ett annat sätt inom sjukvården, samarbetar med and­ra vårdprofessioner, och är en länk mellan primärvård och tandvård. Det är också mer externt arbete än tidigare, till exempel på förskolor och barnavårdscentraler.
Helene Hellmark Knutsson, minister för hög­re utbildning och forskning, säger i en intervju med Tandläkartidningen att Tandhygienist­föreningen har bedrivit ett framgångsrikt lobby­arbete för att få ett tredje år på utbildningen. Yvonne Nyblom berättar att de hela tiden har haft kontakt med politiker oavsett färg, för att minska risken för att frågan försvinner vid maktskiften.
– Det är viktigt att vara tydlig och saklig och att hålla sig till det väsentliga. Vi har hållit fast vid det som är viktigt och pratat med alla för att synliggöra vad behoven är och varför.

Öronmärkta medel

Hon kan fortfarande känna en oro för utbildningens plats vid lärosätena. Under de senaste åren har några utbildningar lagts ned, och regeringen skjuter inte till några extra resurser för det extra året. Redan i dag läser nästan tre av fem studenter ett tredje år, men att ge alla en treårig utbildning kan kosta omkring tio miljoner kronor per år. Detta ska finansieras genom att lärosätena prioriterar om sina anslag. Frågan är var pengarna ska tas ifrån.
– Vi önskar att man skjuter till öronmärkta medel. Vi har en dyr utbildning utan hög status. Då är det viktigt att lärosätena får tydliga direktiv om vad de ska göra. För andra grupper, som tandläkare, läkare och sjuksköterskor dimensionerar regeringen antalet platser, men för oss blir det lärosätena som avgör.

”Arbetsgivarna skriker efter hygienister.”

När utbildningen förlängs och anslagen ska ­fördelas om finns en risk att det går ut över en annan viktig faktor: antalet utbildningsplatser. Dessa skulle behöva vara fler än i dag, eftersom alla tycks vara överens om att det är brist på tandhygienister.
– Arbetsgivarna skriker efter hygienister. Bristen är stor; jag skrev nyligen att det saknas tusen tandhygienister, men jag tror att det är ett försiktigt uttalande. Det finns strukturella och regionala skillnader, men det är brist i hela landet.
Bristen hänger enligt Yvonne Nyblom ihop med att många går i pension, men också att yrket har förändrats och tandhygienisten är en mer efter­frågad kompetens i dag.

Tandvård är spännande

En treårig utbildning är ett sätt att göra yrket mer attraktivt bland ungdomar, som vill ha chans till karriärvägar och utveckling under arbets­livet.
– Men det är viktigt att också få till fler utbildningsplatser. Man behöver snabbt sätta in stöten där det redan i dag finns personal och lokaler för utbildningen.
Andra faktorer som hon nämner är att lyfta fram professionen och visa att tandvården är en spännande och bra arbetsmiljö generellt, och att få upp lönenivån.
– Det finns en viss potential att kunna optimera hur kompetens används på kliniken. I dag gör tandhygienisten ibland kanske tandsköterskans arbetsuppgifter, men tandsköterskebristen minskar nu relativt snabbt.

Hälsofrämjande och förebyggande

Hon är orolig för att bristen gör att man faller tillbaka i gamla arbetsmodeller där tandläkaren i större utsträckning gör de arbetsuppgifter som tandhygienisten kan göra. Hon tycker inte att det egentligen bör vara något problem att dra gränsen mellan vad tandläkaren gör och vad tand­hygien­isten gör.
– Tandhygienister har ett hälsofrämjande och förebyggande fokus, och har sitt engagemang och sin kunskap där.
Yvonne Nyblom har själv sett många sidor av tandvården, både som egen företagare och som anställd inom folktandvården och på privat mottagning. Hon började som tandsköterska, men studerade och tog tandhygienistexamen 1981.

European Dental Hygienist Federation

Här någonstans började engagemanget som ledde till att hon i dag är ordförande för Sveriges Tandhygienistförening och president i Euro­pean Dental Hygienists Federation. Hon var med i student­föreningen och när hon efter examen flyttade till Göteborg tyckte några av kurskamraterna att hon skulle bli ordförande i lokal­föreningen.
– Det sägs att jag liknar min pappa, som också var en engagerad person. Jag tycker om att vara med och påverka och driva frågor, att göra skillnad. Jag har alltid varit en föreningsmänniska och engagerat mig till exempel i barnens skola, som kommunpolitiker och i ridsportföreningen.

Pionjärarbete

År 2002 blev hon tillfrågad om att sitta i styrelsen för Tandhygienistföreningen, och blev ordförande sex år senare.
Hon tillägger att det för henne också har blivit en karriärväg, på samma sätt som man kan göra karriär inom forskning. Engagemanget i den euro­pe­iska professionsföreningen beskriver hon som pionjärarbete.
– Det ska vara en fri rörlighet inom EU, men i dag ser utbildningen väldigt olika ut. Vi vill att man ska veta vad en tandhygienist är på samma sätt som man vet vad en tandläkare är. Därför arbet­ar vi med ett gemensamt ramverk för tand­hygienist­utbild­ning­arna i Europa, som vi hoppas ska få gehör på universitet och i direktiv.

”Att det kan väcka så mycket ilska att vi vill förbättra vår utbildning.”

Det blir varmt i rummet och ansiktsfärgen ­stiger när Yvonne Nyblom pratar om de utmaningar hon har ställts inför som ordförande.
– Det tuffaste är när man blir respektlöst bemött eller negligerad. Eller när man blir osakligt bemött.
Hon tycker att det är bättre i Sverige än i övriga Europa och att det generellt har blivit bättre, men:
– Att det kan väcka så mycket ilska att vi vill förbättra vår utbildning, säger hon och tystnar.

Stolthet i kåren

Vem som har reagerat med ilska eller haft ett dåligt bemötande vill hon inte gå in på, och byter i stället fokus till de bästa sidorna av jobbet. Gemen­skapen inom tandvården tycker hon är det roligaste, och att det finns en stolthet i kåren över det yrke man har.
– Det finns så mycket engagerade och ­positiva människor. Jag har fått mycket stöd, och det är det som gör att man tar ett steg till eller skickar ett mejl till.