Implantatforskare orolig inför framtiden

Ann-Marie Roos ­Jansåker är övertandläkare i paro­dontologi på specialisttandvården vid Blekinge­sjukhuset i Karlskrona. Forskningstid ingår i tjänsten. Parallellt med det föreläser hon och är privat konsult på ett par kliniker i Skåne.

– Det är enormt inspirerande att forska och jag lägger mycket tid på att läsa in mig på området. När man disputerar blir man gift med forskningen, ­skojar hon.
Forskningen är även en del av familjelivet.
– Jag har en son som är läkare och som ska disputera om antibiotikaresistens. Vi tävlar om vem som står överst på PubMed. Han är snart ikapp mig.
Ann-Marie Roos Jansåker lade fram en doktorsavhandling om periimplantit vid Malmö högskola 2007. Sedan dess har hon fortsatt forskningssamarbetet med bland andra Stefan Renvert, professor i oral hälsovetenskap vid Högskolan Kristianstad, främst om periimplantit och behandling med eller utan benersättningsmedel. Hon samarbetar även med forskare vid universiteten i både Malmö, Göte­borg och Oslo.
I Karlskrona bedriver hon två studier om periimplantit tillsammans med tandhygienist­erna på kliniken. Ett sidospår i forskningen handlar om opera­tionstekniker vid retinerade hörntänder.
Komplikationerna vid implantatbehandling ser Ann-Marie Roos Jansåker i dag som ett problem.

Blanka och råa ytor

– När jag började mina studier om periimplantit i början av 2000-talet hade de flesta patienter jag behandlade implantat med blanka ytor. Det var inga implantat som gick förlorade efter ett år, och vi har visat goda resultat upp till fem år. Jag får inte samma goda resultat i studier med implantat som har råa ytor, och de flesta implantat i dag har råa ytor.
Men industrin kommer nu med implantat där en del av ytan är blank, berättar hon.
– Personligen tror jag att minst en tredjedel av implantatytan ska vara blank upptill.

Avlägsnar implantat

Själv avlägsnar hon fler implantat nu än hon gjorde tidigare, men det är inga lätta beslut när det sker.
– Det är med klar oro jag ser på framtiden. Det finns patienter som får implantat utan att vara sanerade för parodontit, så redan där har de en dålig start.
Hon hänvisar till vetenskap som visar att periopatogener ”smittar” till implantat.

”Vad gör man med en gammal patient med progressiv benförlust när det rinner var runt implantatet?”

Ett annat bekymmer är att många äldre inte klarar av att ta hand om sina implantat lika bra som de gjorde från början. Tandvården får då problem.
Ann-Marie resonerar om ställningstagandena man får göra. Det är svårt att veta vad som är etiskt rätt.
– Vad gör man med en gammal patient med progressiv benförlust när det rinner var runt implantatet? Som parodontolog vill jag ha inflammationsfrihet, vilket inte kan åstadkommas utan god kooperation.

Livskvalitet och nutrition

Infektionen kan öka risken för lunginflammation, som de äldsta kan dö av. Men utan tänder försämras livskvaliteten och om patienten inte kan tugga försämras även nutritionen.
– Och vad gör vi med patienter som trots allt vill ha kvar implantaten därför att de inte förstår problemet? Jag skulle vilja ha en nationell, kanske till och med internationell, diskussion om hur vi ska hantera de äldsta patienterna.

”Äldre äldre”

Tidig diagnostik och behandling minskar patientens lidande. Tandvården behöver fortfarande sätta större fokus på den före­byggande behandlingen, tycker hon.
– Medvetenheten är mycket större i dag. De flesta allmäntandläkare och tandhygienister vet att patienterna ska vara parodontalt friska om de har tänder kvar och att de ska gå på stödbehandling hos en hygienist. Men uppföljningsprogrammen följs inte alltid, konstaterar hon.
Det blir fler patienter med implantat, varav allt fler ­”äldre ­äldre”. Det påverkar trycket inom både allmän- och specialisttandvården.

Parodontit och diabetes

Vid sidan av det kliniska arbetet och forskningen är Ann-­Marie Roos Jansåker ordförande i
Svensk förening för parodontologi och implantologi.
– Det är ett spännande ideellt uppdrag, men innebär också mycket jobb, säger hon.
Janet Suslick