Låt privattandläkarna hjälpa till att lösa tandläkarbristen

I Tandläkartidningen nummer 11/2020 läser jag att Lena Turdell, Britt Falck och Bengt Olov Sundström påtalar ett problem, tandläkarbristen i Norrland. De erbjuder sig att hjälpa till med åtminstone en del av det och dessutom, jag kan inte läsa det på annat sätt, inbjuder de till en dia­log. Svaret som mina kolleger fick från tandvårdscheferna Anna-Maria Stenlund Berggren och Jonas Thörnqvist i numret därpå var avvisande, negativt och inte så lite arrogant.
Privattandläkarna vill hjälpa till – och tandvårdscheferna avfärdar dem kategoriskt. Hur kan det vara så här?
Vissa regioner har fullständigt misslyckats med att bemanna ett stort antal kliniker. Det saknas cirka 100 tandläkare norr om Dalälven. Skälet till att man misslyckats är att man gör som man alltid gjort. Att göra samma sak om och om igen och hoppas på ett nytt resultat lönar sig sällan.
Jag har följt rekryteringskampanjerna, sett hemsidorna och måste tyvärr konstatera att de lämnar mig kall. Liksom de gör för alla andra kolleger, verkar det som. Nu försöker man lösa problemet genom att vilja lägga ner kliniker i stället.
Nedläggning av folktandvården på en liten ort, som redan har alla glesbygdens utmaningar, skadar orten svårt. Men inte bara det. Anta att 1 500 patienter ska resa flera mil för att gå till tandläkaren. Då uppstår stora samhälleliga kostnader i form av arbetstidsbortfall, eller i kostnader för färdtjänst. Med en förvärvsfrekvens på cirka 80 procent i åldrarna 20–65 år (regionfakta), och 1,5 tandläkarbesök per år, ger detta 600 förlorade arbetsdagar på ett år – om man antar att besök och resa tar en halv dag. Om resorna görs med bil och det är fem mil till centralkliniken, ger detta ett utsläpp av koldioxid på mellan 30 och 40 ton. Per klinik.
Mot detta ställer ni omsorg om den egna organisationen.
Om ni säger att ”så kan man inte räkna”, så tänk igen. Ni är tjänstemän, tillsatta av politiker som valts av människorna på dessa orter. Det är precis så ni kan och ska räkna.
Och det finns andra sätt att arbeta på. Låt mig ge ett exempel: Sveg, i Härjedalen i Region Jämtland, har två tandvårdskliniker. Den ena, folktandvården, för en tynande tillvaro. Ibland har man tandläkare, ibland inte. Den andra, privata, mottagningen blomstrar. Man har full bemanning och bygger ut kliniken.
Två nästan identiska verksamheter. Samma ort, samma patientunderlag, samma försäkringskassa. Två helt olika utfall – därför att de sköts på helt olika sätt.
Vi har kirurger i Kiruna, ingenjörer på oljeplattformar och soldater i Afghanistan. Hur svårt kan det vara att flytta 100 tandläkare?
Det finns tandläkare som vill hjälpa till, utan att det kostar skattebetalarna mera – tvärtom! Konsulter drar vanligtvis in dubbelt som mycket som de kostar. Det har gjorts och görs med framgång i både folk- och privattandvård.
Fråga medborgarna på de orter där ni tänker stänga mottagningar.
Låt oss föra en konstruktiv diskussion om detta! Vi är många erfarna kolleger som gärna hjälper till där vi kan.
Erik Ahlbom, tandläkare, Ljungskile