Med engagemang för framtidens tandläkare

Hon minns den där kvällen i mars förra året mycket väl. Skånes universitetssjukhus larmade om akut brist på skyddsmaterial.
– Jag gick till vår studentklinik och bad om 500 munskydd som jag sedan lämnade på sjukhuset på andra sidan gatan. Vi hade inget val, utan började direkt undervisa på distans, säger Gunilla Klingberg, professor och dekan vid odontologiska fakulteten vid Malmö universitet.

De var först av de odontologiska lärosätena att ställa om till digital undervisning, redan innan statsministern gick ut med rekommendationen om att undervisning skulle ske på distans. Och omställningen gick snabbt.
– Det var en fördel att vi är mitt uppe i ett pedagogiskt utvecklingsarbete. Vi går över till mer utmaningsbaserat lärande och case-metodik. Alla lärare var utbildade och alla case var förberedda och skulle sjösättas, så det gick att över­föra till digital undervisning. Men studenterna har ändå drabbats då de har missat de studie­sociala bitarna av utbildningen.
Sedan höstterminen förra året är undervisningen på kliniken igång igen, men all teori har fortsatt att skötas digitalt på grund av pandemin
Arbetet som dekan är oftast inte så handgripligt som det blir i början av en global pandemi. Rollen innebär ett verksamhetsansvar, att nå de strategiska målen, att hålla kvalitet i forskning och grundutbildning och ett ansvar som vårdgivare.
Uppdraget är tidsbegränsat, och Gunilla Klingberg berättar att hon tog sin an det med stor respekt.
– Man byter hatt litegrann, och kan inte bara strida för sitt eget ämne. Det följer också med vansinnigt mycket arbete.

”I dag går vi precis runt tack vare stort engagemang och hög kompetens hos lärarna. Men det räcker inte.”

De stora utmaningarna är att få det statliga utbildningsanslaget att räcka till, och att säkra kompetensförsörjningen av lärare framöver.
– Tandvårdsutbildningarna är underfinansierade i dag. Anslagen täcker inte kostnaderna och det hotar på sikt kvaliteten i utbildningarna. I dag går vi precis runt tack vare stort engagemang och hög kompetens hos lärarna. Men det räcker inte.
Bristen på behöriga lärare vid de odontologiska lärosätena har uppmärksammats i debatt- och nyhetsartiklar under flera år, men:
– Det händer inte jättemycket, och det blir allt svårare för oss att rekrytera när det inte finns behöriga lärare. Tandvårds-Sverige har underskattat problemet och behöver hjälpa till för att vi ska kunna utbilda tandläkare. Vi behöver gemensamt lyfta frågan med främst Utbildningsdepartementet.

Odontologisk forskning

Hon talar även om svårigheten att få medel till odontologisk forskning. Hon pekar ut flera utmaningar: bristen på forskningsfinansiärer som riktar sig till tandvården, avsaknaden av patientföreningar som drar in pengar, och att man konkurrerar om resurserna med tunga medicinska och vårdvetenskapliga områden.
Mellan år 2010 och år 2016 var hon ordförande i Svenska Tandläkare-Sällskapet, där hon arbetade för att lyfta fram den odontologiska forskningen. Bland annat försökte de få personer att donera pengar.
– Men den enda som donerade var jag, när jag skänkte ett styrelsearvode. Kanske skulle man kunna avsätta 50 öre per behandling för att finansi­era forskning och utveckling för att förbättra vården?

Jobbade på djursjukhus

Att hon nu arbetar i Malmö är på ett sätt att återvända till rötterna. Hon är född i staden, men växte sedan upp i Göteborg, vilket hörs när hon talar. Gunilla Klingberg är tydlig och rak i sina svar och möter min blick stadigt över webbkameran.
– Det som präglade mig under uppväxten var att vi samtalade mycket om vad som hände i samhället, vad som var bra och vad som inte var bra. Det fanns ett samhällsengagemang i familjen.
Gunilla Klingberg är äldst av tre systrar, och fick rådet att skaffa sig en utbildning för att inte bli ekonomiskt beroende av någon annan. ­Hennes mamma arbetade som tandsköterska. Pappan arbetade som civilingenjör med forskning och utveckling. Men hon siktade på en annan karriär: som veterinär.
– Den drömmen höll jag i gång väldigt länge, och jag jobbade på djursjukhus. Men sedan blev jag allergisk mot katter.

Svår arbetsmarknad

Intresset för tandläkaryrket väcktes då hon hörde att man kunde bli skoltandläkare och vara ledig på somrarna, och hon kom in på utbildningen i Göteborg.
Då, under 80-talet, var dock arbetsmarknaden för tandläkare svår: många gick ut i arbetslöshet eller lämnade Sverige. Därför uppvaktade Gunilla Klingberg och några äldre kursare politiker för att få dem att minska antalet utbildningsplatser. Det drabbade Malmö, som fick stänga utbildningen
– Jag är övertygad om att det var rätt och riktigt då. Det var jättetufft för Malmö att pausa och starta om, men jag tror att det har bidragit till den styrka som nu finns vid lärosätet.

Tandvårdsrädsla hos barn

Efter tandläkarexamen fick hon en tjänst som tandläkare i Skaraborg. Jobbet var roligt, men hon tyckte att det var slitigt att veckopendla.
Ganska snart fick hon möjlighet att återvända till tandläkarutbildningen i Göteborg som vikari­erande assistent. Där hade hon sedan flera olika tjänster inom forskning och undervisning, och inriktade sig på tandvårdsrädsla hos barn.
– Jag tyckte att den beteendevetenskapliga delen inom tandvården var intressant, och det fanns inte så mycket gjort på området.
Samma år som hon disputerade blev hon också färdig specialist i pedodonti, och fick sin första fasta tjänst.

”Det blir snabbt uppenbart att de här personerna är olika, och att man behöver individualisera vården.”

Några år senare sökte hon sig till ny­startade Mun-H-Center, för att arbeta med sällsynta hälso­till­stånd. Hon ville göra något helt annat än att undervisa och forska, och fick nu sätta sig in i nya frågor och möta nya patientgrupper.
Hon beskriver Mun-H-Center som en väldigt rolig arbetsplats med engagerade medarbetare som vill göra gott, och där patienten är huvudperson.
– Det är lätt att man klumpar ihop personer med samma funktionsnedsättning, men det blir snabbt uppenbart att de här personerna är olika, och att man behöver individualisera vården. Det mesta går att lösa, men det behövs mycket tid.

Förbundets första kvinnliga ordförande

I Tandläkartidningens arkiv finns Gunilla Klingberg med i 293 artiklar; mest intensivt var det år 2010, det år hon tillträdde som ordförande i Sveriges Tandläkarförbund. År 2010 blev hon förbundets första, och hittills enda, kvinnliga ordförande.
– Det var ganska tufft att vara kvinna i den rollen i en styrelse med ett massivt medelålders manligt inslag. Jag ser det mer nu i backspegeln.
Under hennes tid som ordförande var det också mycket turbulens inom förbundet, vilket slutade med att Privattandläkarna gick ur.
– Det var ganska knepigt och mycket tid gick till förhandling och samtal för att säkra beslut. Jag önskar att vi hade kunnat jobba mer med professions- och odontologiska frågor.

Manliga sfärer

Genom yrkeslivet har hon fått vara första kvinna i många roller. Hon upplever inte att hon själv har blivit hindrad i karriären, men samtidigt ser hon att många kvinnor slår i olika typer av glastak.
– Det finns manliga sfärer inom forskningen, precis som överallt, och man kan bli utsatt för att bli klappad på huvudet. Vi behöver synliggöra de strukturerna. Jag försöker själv att ha koll på att jag stöttar både tjejer och killar.
Hon har nu hunnit prova på många olika uppdrag inom tandvården, och tycker att hon fått en bred bas att stå på.
– Det är det stora och det lilla. Alla patient­möten, framför allt att kunna hjälpa barn med stora utmaningar. Det är också jättekul att följa studenter och doktorander när de utvecklas.

”Forskningen är som en liten lyckobubbla man hamnar i ibland.”

Hon arbetar mycket och drivs av att arbetet ska vara spännande, roligt och utvecklande.
– Då är tiden inte ett bekymmer. Jag jobbar alldeles för mycket om man räknar timmar, men det gör inte jag. Jag är bra på att dra ur sladden när det behövs.
År 2013 fick hon en professorstjänst vid ­Malmö universitet, och återkom till pedodonti­forsk­ningen. Nu arbetar hon i projekt för att under­söka smärta och smärtupplevelser hos barn.
– Forskningen handlar om den genuina nyfikenheten, att systematisera denna så att man kan få reda på mer. Det är ungefär som när man tar fram ett stort pussel och inte kan sluta. Det finns alltid nytt att lära. Forskningen är som en liten lyckobubbla man hamnar i ibland.