Mest karies i världen

Gabriella Schmidt-Corsitto från Schweiz är en verklig eldsjäl bland utlänningarna i Mongoliets huvudstad Ulan-Bator. Maken, som är biståndsexpert och ekolog, fick i uppdrag att arbeta med återbeskogning i det kala Mongoliet, och Gabriella Schmidt-Corsitto följde med. Som utbildad tandhygienist satte hon inom kort upp organisationen Misheel Kids Foundation, och började raskt arbeta för förbättrad tandhälsa bland mongoliska barn.
Att det behövs råder det inga tvivel om. En undersökning av International Association of Dental Research (IADR) visade för några år sedan att barn och vuxna i Mongoliet har flest antal hål per capita i världen.

– Jag såg snabbt vilken katastrof de hade, säger Gabriella Schmidt-Corsitto.
Misheel Kids Foundation började arbeta med barnhem, där man bland annat började ge utbildningar i tandhälsa, servera hälsosam traditionell mongolisk mat och på andra sätt bidra till att förbättra barnens situation. Seder­mera satte man upp en egen skola och ett fritidshem, ”Bayas­galant” (som kan översättas med ­”lycklig”).
Vi besöker centret, som ligger i en av Ulan-­Bators förorter. Runt omkring, i vad som kan betecknas som mongolisk slum, är kvarter efter kvarter av traditionella tält resta – det som på svenska brukar kallas ”jurtor” och som bland mongoler kallas ger. I brist på avloppssystem har folk grävt latringropar omgärdade av uthusväggar, och i avsaknad av centralvärme eldas det friskt med rökiga brunkolspannor.
– Hela landet är beroende av brunkolen. På vissa håll finns den överallt, i form av väldiga gruvor. Redan i början av november, och sedan fram till februari, är det hemsk smog här, berättar Gabriella Schmidt-Corsitto.

Mongoliet har också betydande problem med inflyttning till städerna. Inräknat naturliga födslotal och migration från landsbygden växer Ulan-Bator i nuläget med sex personer i timmen – eller 5 000 människor i månaden. Detta i ett land som annars bara rymmer tre miljoner människor på en yta motsvarande tre och ett halvt Sverige.
Urbaniseringen, som redan på många ­andra håll i världen är verkligt kännbar, sker därmed i Mongoliet i ett ännu mycket galnare tempo. Paral­lellt följer en rekordsnabb förändring av traditioner och gamla sedvänjor. Detta påverkar inte bara de mer ytliga aspekterna av Mongoliets kultur – även djupgående och betydelsefulla rutiner inom samhällslivet påverkas. Inte minst gäller det mathållning och tandhälsa.
– För 25 år sedan fanns det knappt något socker alls här. De flesta mongoler är nomader, och deras naturliga mat är nästan sockerfri. Men de saknar också utbildning ifråga om tandskötsel, och när sockret och skräpmaten kom var de inte förberedda, säger Gabriella Schmidt-Corsitto.

Samspel mellan människa och natur

Sammanhangen blir nu inte tydliga enbart genom ett besök i det västerniserade Ulan-­Bator (som rymmer hela 45 procent av Mongoliets befolkning). I stället måste man som besökare i Mongoliet åka ut på landsbygden, där landets verkliga själ återfinns. Här, bland traditionella boskapsherdar och stora hjordar av kor, får och getter, finns en djup och nedärvd kunskap kring samspelet mellan människa och natur, kring traditionell hälsa och kring de faktorer som utgör ett långsiktigt hållbart leverne.
När mongolerna flyttar in till storstaden ökar trängsel, miljöföroreningar och uppsättningen av snabbt uppsatta, undermåliga hus. Liksom konsumtionen av icke-traditionell, ofta ohälsosam mat.
– Nu är det mycket problem med socker, inklusive läske­drycker, kakor och sådant, som gör att barnkaries går upp, säger Gabriella Schmidt-Corsittos kollega doktor Anuudari Erkhem­baatar.

”Situationen är lite bättre i dag jämfört med när vi började, särskilt när det gäller intresset kring tandborstning och barntandhälsa.”

Genom skolan, förskolan och fritidshemmet som hennes stiftelse driver kan Gabriella Schmidt-Corsitto och hennes anställda på plats genomdriva positiva livsstilsförändringar hos barnen från de fattiga kvarteren runtomkring. Här, i kåkstäderna runt Ulan-Bator, är annars många av föräldrarna arbetslösa eller lågavlönade, skolgången i många fall bristfällig och kunskapen kring tandvård och annan folkhälsa eftersatt.
– Nu har vi jobbat genom stiftelsen i över sex år med att behandla barn. Och situationen är lite bättre i dag jämfört med när vi började, särskilt när det gäller intresset kring tandborstning och barntandhälsa, kommenterar doktor Anuudari Erkhembaatar.

Ett exempel är förskolan som drivs av Misheel Kids Foundation. Just nu ligger barnen och sover fridfullt där, men så småningom serveras nyttigt mellanmål – och därefter är det tandborstning som gäller. Flera blåa plastmuggar och tillhörande tandborstar står uppställda, alla prydligt märkta med barnens namn i kyrilliska bokstäver.
Men även om Misheel Kids Foundation ­arbetar med profylaktiska hälsoinsatser har många av barnen större utmaningar bland annat kring tandhälsan.

Ett exempel är elvaåriga Any, som vi träffar på centrets fritidshem och som har två laterala incisiver på gång i överkäken som hotar att växa rakt ut, i princip som betar.
Att det har blivit så beror på att Anys tidigare mjölktänder på samma ställe var rejält anfrätta och helt enkelt drogs ut av den dåvarande tandläkaren. Det efterföljande utrymmet kom snart att tas upp av framväxande caniner ­istället.
Problem som dessa återkommer då och då i fattiga länder, där patienternas bristande betalningsförmåga och de behandlande tandläkarnas begränsade utbildningsnivå gör att de flesta väljer att dra ut kariespåverkade tänder i stället för att laga dem.
Stackars Anys fall är förvisso ovanligt även i en mongolisk kontext. Eftersom mjölktänderna drogs ut i en kritisk ålder har hela käkstrukturen påverkats.
– Nu behöver den här flickan en operation och säkert ortodontisk behandling under tre år. Som det är nu kan hon inte bita ihop, så vi behöver lösa det här problemet inom kort, säger Gabriella Schmidt-Corsitto.

Vi åker vidare från Bayasgalant och in till centrala Ulan-Bator för att hälsa på vid doktor Anuudari Erkhembaatars egen tandklinik, Prodent. Mottagningen imponerar – välskötta och välutrustade undersökningsrum, modern apparatur och nya tandläkarstolar, väggmålningar och takhängda Spiderman-gubbar invid barnstolen. I ett kontorsrum håller ortodontisten Purevdulan på att förbereda kommande ingrepp. Samtidigt är det långtifrån alla som har råd att låta under­söka sig här.
– På de statliga klinikerna har de till exempel inte tillräckligt med bedövningsmedel i lager. Och de använder inte kompositer utan bara tandcement, säger doktor Anuudari.
På Prodent finns mycket resurser, inklusive åtta tandläkare och 15 övrig personal. Men patienter som kommer hit måste betala besöket helt ur egen ficka – behandlingar vid privata kliniker i Mongoliet täcks inte av något statligt tandvårdsstöd.
– Under den kommunistiska perioden, fram till 1990, hade vi god tillgång till tandvård, men det handlade ofta om utdragningar. Sedan dess har vi börjat göra mer rotkanalsbehandlingar, förklarar doktor Anuudari.

Galopperande utveckling av hepatit

Den kommunistiska perioden varade i Mongo­liet från 40-talet och fram till Sovjetunionens fall i början av 1990. Och även om sjukvård och annan samhällsservice då var tämligen jämställd och lättillgänglig fanns det andra aspekter av samhällsstyret som markant försämrade mongolernas levnadsstandard – och på sätt och vis gjorde dem mer sjuka.
Bland de tydligaste exemplen på hur dåligt det kommuniststyrda Mongoliet fungerade var en galopperande utveckling av hepatit, och världens så småningom högsta nivå av levercancer. Anledningarna till detta var flera, inklusive undermålig hygien på sjukhus, vårdcentraler och tandkliniker.

– Tidigare använde vi samma nålar flera gånger, och steriliserade dem bara i kokande vatten, exemplifierar Odontuya Davaasuren, professor vid Mongolian National University of Medical Sciences.
Problemen med leversjukdomar förvärrades ytterligare av den höga alkoholkonsumtionen som började breda ut sig i landet under samma tid.
– Förr hade vi problem med matbrist och ransonering i Mongoliet. I brist på mat delade staten ut två flaskor vodka per familj och vecka. Även människor som inte drack började missbruka alkohol, berättar Odontuya Davaasuren.

Urgammalt nomadliv till extrem globalisering

För att börja tackla den alarmerande ohälsosituationen genomförde Mongoliet en rad åtgärder. Bland annat började nyfödda barn vaccine­ras mot hepatit, efter en modell som sattes upp av den svenske professorn Jan Stjernswärd. Mycket arbete kvarstår dock.
Överlag är Mongoliet landet som gick från urgammalt nomadliv till extrem globalisering, urbani­sering och kapitalism på mindre än 100 år – och hann med Sovjetinspirerad kommunism däremellan. Att utvecklingen påverkat folkhälsan i landet är tydligt. Förhoppningen är emellertid att det inte ska behövas 100 år till för att vända situationen rätt igen.