Ojämlikhetens ansikte

Tandhälsan har förbättrats generellt i samhället, men det finns tydliga ojämlikheter mellan olika grupper. Sämst tandhälsa har lågutbildade, låginkomsttagare, multisjuka äldre och utlandsfödda, vilket är ett uttryck för det vi kallar ”ojämlik ­hälsa”. Det berättar Björn Ax­telius, professor i samhällsodontologi och övertandläkare vid Malmö universitet.

– I vissa grupper sker ­tyvärr en försämring av tand­hälsan, till exempel blir vi väldigt många fler äldre som tar många mediciner. I dag har äldrevården kanske inte resurser för att se de äldres behov av tandvård.
Björn Axtelius tar stöd i Lalondes modell för att förklara hur problemen uppstår. I denna delas riskfaktorer för hälsoproblem in i fyra områden: biologi, individ, vårdorganisation och samhälle.
– De biologiska riskfaktorerna, till exempel åldrande och gener, har vi svårare att påverka. Även de som handlar om individens beteende är svåra att komma åt. Det handlar om influenser från närstående och den miljö man vistas i, och jag skulle tro att den andel personer som har en mer uttalat tveksam egenvård är ganska konstant över generationerna.

”I samma stund som vi förstår varför vi har ojämlik tandhälsa förändras riskfaktorerna.”

I samhället finns strukturer för att förebygga och ge bra hälsa. Men det dyker hela tiden upp nya utmaningar som gör att vård­organisa­tionen behöver vara flexibel.
– Samhället förändras oerhört snabbt, vilket ger förändrade förutsättningar för att få en bra tandhälsa. Vi behöver identi­fi­era riskfaktorerna och vad som behövs för att komma åt dem. Men i samma stund som vi förstår varför vi har ojämlik tandhälsa förändras riskfaktorerna.
Bland dagens utmaningar nämner han inflyttning av nyanlända, områden med stark segregation och att vi får allt fler äldre med många tänder kvar.

Klassiskt folkhälsoarbete

– Jag tror att man måste titta på förutsättningarna lokalt för att komma åt detta. De lokala företrädarna behöver vara på tårna och tala om vilket stöd de behöver i sin verksamhet. Tandvårdssystemet sätter ekonomiska ramar, men det handlar inte bara om att slänga in pengar, de måste användas på ett strukturerat sätt.
Personer med högre inkomst har generellt bättre tandhälsa än personer med lägre inkomst, och sambandet ökar med stigande ålder. Att ha dålig personlig ekonomi och låg utbildning har ett samband med färre besök hos tandläkaren och sämre tandhälsa. Framför allt socioekonomiskt utsatta grupper och utlandsfödda personer avstår av ekonomiska skäl från att söka tandvård.
– Det behövs klassiskt folkhälsoarbete för att komma åt detta: ute på klinikerna och ute i samhället, till exempel inom förskolan, skolan, mödravårdscentralen och sjukhusen.

Svenska tandvårdsreformer sedan 1974

Det är detta som Björn Axte­lius forskningsområde, samhälls­odontologi, handlar om: Att ar­beta med hälsofrågor ute i samhället. Området är tvär­veten­skapligt och innehåller både beteende- och sam­hälls­veten­skap, och även epidemiologi.
Just nu studerar han utvecklingen och konsekvenserna av de svenska tandvårdsreformerna från 1974 och framåt, och är också med i ett projekt som tittar på salutogena faktorer för oral hälsa, alltså varför ­vissa människor behåller en god tandhälsa högt upp i åren.
Han påpekar att det i folk­hälso­arbetet är viktigt att inte bara ge information, utan att också involvera den som ska informeras, till exempel med hjälp av motiverande samtal.
– Det viktiga här är patientens eget engagemang och motivation.