Parodontalvården inte alltid evidensbaserad

Det vi fann i vår undersökning är att de intervjuade tandhygienisterna resonerar så här: ’Jag vet hur det ska göras och jag tycker att det är bra, men det är inte riktigt så jag jobbar i vardagen’  ”, säger Anna Liss, doktorand vid institutionen för odontologi vid Sahlgrenska akademin samt legitimerad tandhygienist vid folktandvårdens specialistklinik för parodontologi i Göteborg.

Hon är förstaförfattare till den kvalitativa intervjustudien, publicerad i den vetenskapliga tidskriften International Journal of Dental Hygiene, där 18 tandhygienister inom folktandvården i Västra Götaland har djupintervjuats om sitt förhållningssätt till evidensbaserad behandling.
Det visar sig att tandhygienisterna upplever ett flertal hinder för att arbeta på bästa sätt.
– De känner sig pressade tidsmässigt, både av patienterna som de ibland upplever kanske inte är så intresserade och vill bli klara snabbt, men även av sin arbetssituation på kliniken. De känner också att det kan vara svårt att få till ett bra samarbete och samtalsklimat på kliniken kring vården av patienter med parodontit och att patienter med andra sjukdomstillstånd och behandlingsbehov diskuteras betydligt mer än patienter med parodontit. De menar också att de kan känna sig ensamma med ansvaret för dessa patienter och att det är lätt att i stället falla in i gamla hjulspår och göra som man alltid har gjort, säger hon.
De ingående intervjuerna fick dock de deltagande tandhygienisterna att fundera mer på sin egen roll och sitt eget ansvar över situationen.

”Man kanske behöver tänka till och fundera över sitt eget professionella ansvar.”

– De började ifrågasätta hur mycket som egentligen låg på dem själva och deras egna föreställningar om patienternas vilja och förmåga, också sitt eget ansvar för att skapa dialog och intresse kring parodontalvård och evidensbaserade riktlinjer på kliniken. Man kanske behöver tänka till och fundera över sitt eget professionella ansvar, säger Anna Liss.
Hon menar att resultaten i studien talar för att kvaliteten på den par­odontala vården som erbjuds behöver förbättras med åtgärder på det individuella, professionella och organisatoriska planet, och det första steget är att börja reflektera över hur man egentligen gör.
– Vetenskap och kunskap är en sak som man håller på med under utbildningen och sedan går man ut i det verkliga livet och så blir det en rutin som man inte funderar så mycket över. Men här bör man fundera kring hur man gör och varför, och sedan hänga med i kunskapsutvecklingen. Det är förstås viktigt i sammanhanget att det finns organisatoriska förutsättningar och en miljö som uppmuntrar till att utveckla vårdens kvalitet, säger hon.