Anders Wicén tar emot i den inglasade verandan på Psykiatrihistoriska museet i Växjö, som är inhyst i en anrik fastighet från 1826. Genom glasfönstren går det att följa den nybyggnation som Region Kronoberg genomför på Sigfridsområdet, där det har bedrivits vård i över hundra år.
Området må vara under förändring, men innanför väggarna på ”det stora dårhuset”, som byggnaden kallas i folkmun, är det som att tiden har stått still. En lämplig fastighet för ett tandvårdsmuseum ansåg Anders när han 2002 frågade Region Kronoberg om tillåtelse att på andra våningen skapa ett litet museum med sin privata tandvårdssamling som grund.
– Syftet är att dels få fler intresserade av tandvård och dels bevara tandläkarhistorien. Som tandläkare är du en kugge i ett gammalt hantverk, och du kan lära dig mycket av historien, säger Anders och utvecklar sitt resonemang.
”Vi satt där en hel dag och väntade medan distriktstandläkaren drog ut tand efter tand.”
– Nu när allt mer i samhället handlar om pengar är det viktigt att bli påmind om att tandläkaryrket i grunden alltid har handlat om att göra ett bra jobb och hjälpa andra människor.
Eftersom Anders själv utbildade sig för snart 70 år sedan och har varit med om stora förändringar i tandläkaryrket är delar av museet sammanflätat med hans barndom och yrkesliv som har präglat hans samlande. Folktandvården startade 1939, när han var sex år gammal, och en av de första orterna att få folktandvård var småländska Korsberga, 1,5 mil från Anders bostad i Farstorp.
– Hela klassen åkte dit i taxi och vi satt där en hel dag och väntade medan distriktstandläkaren drog ut tand efter tand. Ju mer vi väntade desto mer nervösa blev vi. Det blev inte bättre när vi tittade på väggtavlan som Medicinalstyrelsen hade skänkt till alla nya kliniker. Tavlan föreställde tre mörka barn som drog ut tanden på ett fjärde barn, och vi har ett exemplar här i museet. En sådan tavla hade aldrig accepterats i dag.
Operasångerskans bord
Med rappa steg visar Anders vägen genom ”dårhuset”, uppför trappan och bort till det rum där hans föremål är bevarade. Utanför dörren hänger två skyltar. En standardskylt från hans privatklinik i Växjö och en kopia av den landstingsskylt som satt utanför folktandvården i Vrigstad när Anders kom dit 1957.
– Det är en av få saker som jag känner att museet saknar. Jag har letat efter en äkta skylt, men de som har en skylt vill inte skänka den till museet, förklarar han och öppnar dörren.
Anders dröm var egentligen att bli apotekare, men när intagningskraven var för höga föll valet på tandläkare, ett yrke som han var bekant med då två av hans kusiner och en morbror var tandläkare. Efter att ha gått gymnasiet i Växjö – där han under sin tid som inackorderad brukade spela bordtennis på operasångerskan Kristina Nilssons gamla matbord – bar flyttlasset till Malmö och ”Käftis” som Tandvårdshögskolan kallades. En släkting gav honom en tandnyckel i present som han nu visar upp på museet.
Togs fram på 1700-talet
– Den här tandnyckeln, som min släktings pappa faktiskt använde ända fram till 1920-talet, blev det första föremålet i min samling. Tandnycklarna togs fram på 1700-talet för att dra ut tänder. De la kroken runt tanden, tog stöd mot käkbenet och drog.
– Bedövning saknades och under processen krossades en liten del av käkbenet. Det fanns olika typer av tandnycklar, den här kallades getfot, säger Anders och pekar på en av de tandnycklar som han håller i handen.
Han berättar om tandvårdshistorien. En berättelse som går från etruskerna, faraonernas Egypten, medeltidens bysmeder och präster, kvinnliga utövare av tandvård på 1700-talet, amerikanska tandläkare, det första Tandläkareinstitutet i Stockholm och hela vägen fram till hans egen utbildning på 1950-talet då en tredjedel av svenska folket bar lösa proteser.
”Vi fick ta emot patienter från Danmark där kvacksalvare hade knipsat av tänderna, låtit rötterna sitta kvar och sedan satt in löständer.”
Anders upplevde den femåriga utbildningen som tuff. En stor del av kurslitteraturen var skriven på tyska och engelska, ofta med frakturstil, och fick läsas på kvällarna eftersom dagarna ägnades åt praktisk träning. Utvecklandet av implantat och proteser, bland annat immediatprotes, låg i tiden, vilket präglade undervisningen.
– Vi fick ta emot patienter från Danmark där kvacksalvare hade knipsat av tänderna, låtit rötterna sitta kvar och sedan satt in löständer. Samtidigt experimenterade skolans professor med implantat som stöttes bort av patienternas käkben.
– Det var vår uppgift att rätta till det. På ”Käftis” var vi även våra egna tandtekniker och det enda jag inte har donerat till landstinget är den tandbro med guld- och amalgamfyllningar som jag gjorde på ”Käftis”. Den finns dock här på museet.
Sockenapotek
Guidningen går vidare bland alla föremål. Här finns vaxmodeller, proteskyvettpress, vulkaniseringsapparat, kopplingstavlor, röntgenapparat, tenngjutningsskopa, inlägg, tänger, artikulator, avtrycksmassa och böcker, varav den äldsta boken ”Sockenapotek” är från 1700-talet.
– Socknarna fick en bok där det bland annat beskrevs hur de skulle hantera tandvård. Det finns flera läroböcker här, men jag har även samlat på andra böcker om exempelvis konst som är skrivna av tandläkare.
Trampborrmaskin
När museet, där Anders nu har lagt närmare sextusen ideella timmar, öppnade 2002 fick han cirka 10 000 kronor i bidrag som gick till inköp av föremål, men sedan tio år tillbaka finns inga resurser till inköp. Museet har i stället växt genom donationer från tandläkare, tandläkaränkor, dödsbon och kliniker i södra Sverige. Tandläkarmottagningen i Rydaholm skänkte tandläkare Helvi Talts trampborrmaskin och en historia om krig och yrkesstolthet.
– Helvi var en finsk tandläkare med praktik i Tallinn under andra världskriget. När ryssarna och tyskarna kom försvann elen, men Helvi fortsatte att utöva sitt yrke med just den här trampborrmaskinen, säger Anders och trampar med foten på maskinen.
– Till slut var hon tvungen att fly, precis som man gör i dag över Medelhavet, till Sverige. Eftersom hon trodde att även vi var drabbade av kriget tog hon med sig trampborrmaskinen. Hon blev sedan tandläkare i Rydaholm.
Volta dammsugarmotor
Berättelsen leder in på de borrmaskiner som Anders har använt under sin egen yrkeskarriär som sträckte sig från examen 1957 till pensionen 1998. Vid fönstret, bredvid många andra instrument, står en snörborrmaskin med en Volta dammsugarmotor i ena änden. På golvet ligger den pedal som tandläkaren var tvungen att trycka ner för att borrmaskinen skulle fungera.
– Med snörborrmaskinen kom vi upp i 20 000 varv, vilket ledde till höga ljud och vibrationer för patienten. Den ersattes av turbinborrmaskiner med 200 000 varv, vilket gav vibrationsskador för många tandläkare. Jag har själv fått en skada i mitt ena finger där känseln ibland försvinner.
– Om vi inte använde hörselskydd kunde det vinande ljudet ge hörselskador, men i takt med att turbinborrmaskinerna förfinades försvann nackdelarna.
Liggstolen revolutionerade
Efter att ha kastat en snabb blick på patientstolen som står vid snörborrmaskinen konstaterar han att liggstolen kan ha varit det som var mest revolutionerande för honom under hans tid som tandläkare. Trots att det var en ganska enkel lösning förbättrade det arbetsmiljön för flera tandläkare.
– Jag svimmar lätt om jag står still för länge och var därför ganska tidig med att sitta ner och arbeta. När liggstolen kom på 1960-talet underlättade det för många tandläkare. Det var ett företag i Bredaryd som gjorde järnvägsbommar som kom på att de kunde använda samma teknik för att göra tandläkarstolar.
Karl Elander
Tandläkartidningen har en central roll på museet. Inte bara utifrån det faktum att Anders har sparat alla nummer från 1950-talet, och lösnummer från ännu tidigare upplagor, utan även att tidningens grundare Karl Elander har fått en egen monter med flera rariteter som hans barnbarn Barbro Stenkvist har skänkt.
– Barbro var synskadad och lite rädd att hon skulle bli smittad av hans mikroskop och preparat så hon skänkte det och några andra föremål till museet. Vi har till exempel den handspegel som hans patienter fick använda.
– Karl Elander var inte bara tidningsman och tandläkare utan även en pionjär inom många områden. Han utvecklade Elanderbordet som vi visar här, och varje år delar Göteborgs Tandläkare-Sällskap ut Elanderpriset.
CAD/CAM-maskin
Klockan närmar sig tolv och det är dags för Anders att bege sig hemåt. Vid ingången till museet passerar han den senaste gåvan, en CAD-CAM-maskin som köptes in av en praktik för 300 000 kronor samma år som han gick i pension. Nu är den museiföremål.
– Tiden går snabbt, även för mig. Det är därför som jag nu trappar ner mitt engagemang i museet och har donerat hela samlingen utom tandbron till Region Kronoberg. Nu får någon annan ta över alla guidningar, och jag hoppas att dagens tandläkare engagerar sig och ser ett värde i att museet lever vidare. Vi får inte glömma bort vår egen yrkeshistoria.
