Det är tidig morgon den 24 februari. Andrij Krochmal har just kommit med nattåg till Kiev för att under ett par dagar gästjobba på tre tandläkarkliniker. Hans fru Olga ska till tandläkarmottagningen som hon driver tillsammans med sin man i hemstaden Charkiv. Deras dotter Maria ska träffa sina vänner, och tillsammans ska de plugga till slutexamen på tandläkarlinjen vid Medicinska Institutet i Charkiv.
Den andra dottern Sofia ska till sin högskola där hon studerar marknadsföring. Då, klockan fem, faller de första bomberna på Charkiv.
– Där på perrongen på järnvägsstationen i Kiev fick jag veta att kriget hade börjat. Jag ville genast åka tillbaka till Charkiv, men all tågtrafik åt det hållet hade stoppats. Vi bestämde oss för att var för sig ta oss till västra Ukraina och mötas i Lviv, berättar Andrij.
Män släpptes inte ur landet
Tåg gick fortfarande västerut och han lyckades komma till Lviv på kvällen samma dag. Hans fru och de båda döttrarna tog familjens bil. Det blev tre strapatsfyllda dygn. När familjen till slut lyckligen återförenades i Lviv, ställdes frågan: Skulle de fortsätta vidare till Polen, så som många ukrainare då gjorde, och eventuellt vidare?
– Vi har goda vänner i Schweiz som erbjöd oss att komma dit. Men då skulle vi åka utan min man, eftersom män i vapenför ålder, mellan 18 och 60 år, inte släpptes ut ur landet. Vi visste inte hur länge vi skulle vara åtskilda. Till slut bestämde vi oss för att ändå stanna i Ukraina en tid, berättar Olga.
Flyktingar från krigszonen
Alla större och mindre orter i västra Ukraina fylldes nästan genast till bristningsgränsen av flyktingar från krigszonen i öst, och det var mycket svårt att hitta boende. Till slut lyckades de finna ett litet hus i en förort till Stryj, en medelstor stad några mil söder om Lviv. Där har de nu bott i tre månader tillsammans med fyra släktingar, allt som allt åtta personer. Fast vissa nätter kan det bli upp till femton personer när vänner och släktingar sover över för att sedan fortsätta vidare.
– Jag har nu i tre månader sovit på golvet, i en sovsäck på ett liggunderlag, säger Maria. Men det gör inget. Vi är en friluftsfamilj som är vana att tälta.
Det var Maria som minst av alla familjemedlemmar ville lämna Charkiv. Hon förberedde sig just för slutexamen på sin tandläkarutbildning, träffade sina vänner och pluggade tillsammans med kurskamrater. Om några veckor skulle hon få sitt tandläkardiplom och föra vidare mammas och pappas yrkestradition.
– Ända in i det sista trodde jag inte på något krig. Sådant händer bara inte. Inte i vår civiliserade värld, inte i Europa, berättar Maria.
Unik kompetens
I Stryj började Andrij besöka tandläkarmottagningar och fråga om anställning. Till slut blev det bingo på kliniken Royal Dent, en av de största i staden. Två tandläkare på kliniken hade åkt utomlands och det blev vakanser. På kliniken arbetar flera tandläkare: en specialist i endodonti, en käkkirurg, en ortodontist och två allmäntandläkare.
Andrij hade trumf på hand. Han är inte bara en erfaren tandläkare utan har också en unik kompetens – han diagnostiserar och behandlar funktionsstörningar i käkleden med hjälp av avancerad digital utrustning .
– Kriget har skapat mera stress som gör att människor i högre utsträckning gnisslar tänder, inte minst på natten. Det ger upphov till problem i käkleder men kan även orsaka tandskador, säger Andrij.
Tandläkardiplom i handen
Olga Krochmal, som specialiserar sig på estetisk tandvård, lyckades inte hitta en permanent anställning i Stryj, men började så småningom få ganska regelbundna uppdrag på Royal Dent. Och Maria assisterar henne, något som hon redan hade gjort ett tag på föräldrarnas mottagning i Charkiv.
Nu är Charkiv inte längre en belägrad stad, men fortfarande beskjuts den då och då. Om Maria kunde bestämma själv skulle hon genast åka tillbaka, och då kanske få sitt tandläkardiplom i handen i stället för online. Även hennes syster och pappa Andrij kan tänka sig att åka hem. Deras hus och deras klinik har klarat sig undan bomber och beskjutning, så de har något att återvända till. Men Olga vill vänta.
– De kallar mig för den som bromsar, skrattar hon.
Livet återvänder snabbt
Andrij och Olga lärde känna varandra under tandläkarstudierna i Charkiv. De fick sina diplom 1999, och samma år föddes Maria. Så småningom öppnade de en egen tandläkarmottagning och har sedan dess arbetat där tillsammans.
Under vistelsen i Stryj har de hela tiden intesiv kontakt med vänner och släktingar i Charkiv, och kan berätta om vitt skiftande öden: människor som flydde direkt, andra som i veckor levde i källarutrymmen eller nere i tunnelbanan, till och med om en tandläkarkollega som har stannat kvar i staden och jobbat varenda dag.
– Vi får också veta att livet snabbt återvänder till städer som befriats från ockupation eller belägring – som Charkiv, Kiev, Chernichiv – och att tandläkarmottagningar öppnar igen, berättar Olga.
Ettårig praktikperiod
Det kostar en hel del pengar att utbilda sig till tandläkare i Ukraina. På Medicinska Institutet i Charkiv är avgiften i dag ungefär 35 000 hryvnia (cirka 12 000 kr) per läsår. Det finns vissa möjligheter att utbilda sig gratis, men i Marias årskurs betalar 116 av 120 studenter för utbildningen.
I gengäld kan en tandläkare räkna med hyfsade inkomster under sitt yrkesliv. Först måste dock den nyutexaminerade tandläkaren gå igenom en ettårig praktikperiod. Under den tiden får hen arbeta som assistent på vissa auktoriserade tandvårdskliniker under ledning av erfarna kollegor. Sedan är det fritt fram att ta anställning eller öppna egen mottagning.
Betydligt billigare tandvård
En anställd tandläkare i Ukraina får som regel 15–50 procent av den avgift patienten betalar, assistenter kring 10 procent. I praktiken innebär det en månatlig inkomst på omkring 20 000 hryvnia för en nybörjare, knappt 7 000 kronor, som så småningom kan gå upp till 60 000–100 000 hryvnia. Detta i ett land med en genomsnittlig månadslön på 14 000 hryvnia, vilket motsvarar 4 300 kronor.
Patienter betalar nästan alltid för tandvården ur egen ficka. Det finns privata medicinska försäkringar som kan täcka en del av tandvårdskostnaden, men oftast inte de dyrare behandlingarna.
I gengäld är tandvården betydligt billigare än i Västeuropa. Andrij ger några exempel: en enkel fyllning kan kosta 1 000 hryvnia, 300 kronor, medan ett implantat plus en krona kan kosta 18 000–35 000 hryvnia, 6 000–12 000 kronor, beroende på vilket material som används.
Vill åka hem
De måttliga priserna och den höga kvaliteten lockar många patienter från utlandet.
– Jag hörde från folk som kom från Israel att deras kostnader blev en tredjedel av vad de skulle ha betalat hemma för samma behandling, och då var boende på ett bra hotell inräknat i kalkylen, berättar Andrij som uppskattar att omkring 10 procent av all tandvård i landet ges till utlänningar.
Familjen Krochmal vill inget hellre än att åka hem. I Charkiv är det just nu relativt tryggt, men kriget är inte långt borta och långt ifrån över så de ska nog stanna i Stryj ett tag till. Men hem ska de definitivt.
