Förekomsten av fusk på högskoleprovet har lett till ett lagförslag om kontroll och kroppsvisitation innan provet startar. Varför försöker en del nå drömmen på ett oärligt sätt trots att det är en hög insats att leva på en lögn – och ta risken att bli avslöjad. Man kan också fråga sig varför några möjliggör sådant fusk? Svaret är väl pengar – en vanlig drivkraft bakom utnyttjandet av människors strävan efter lycka.
Det finns många sätt att indirekt ”småfuska” för att nå sina studiemål lite enklare och snabbare. Man kan till exempel låta en kurskamrat göra större delen av grupparbetet eller arbetet med examensuppsatsen, men själv dra fördelen av att uppgiften godkänns. Ett annat sätt är att be någon skriva upp ens närvaro på ett obligatoriskt moment utan att man själv är där. Vår tids digitaliserade värld har skapat flera nya möjligheter, som till exempel att kopiera en text från nätet och använda den som sin egen.
I kliniken finns också sätt att fuska genom att utnyttja tandvårdstaxan på ett väl kreativt sätt, inte skriva i journalen vad som verkligen gjorts, underlåta att göra den behandling som man borde gjort – och inte säga något till patienten – eller utföra en behandling som inte är helt enligt Försäkringskassans regler och hoppas att det inte blir någon kontroll. Samtidigt ökar kontrollsystemen för både klinik och akademi, något som vissa tolkar som en sorts kollektiv bestraffning, som i sin tur skapar irritation och kanske en önskan att ta en omväg förbi regelverket.
Alla sådana tveksamma handlingar är förenade med ett risktagande. Är vi i dag mer benägna att ta sådana risker? Vi ser det även hos våra förtroendevalda politiker, som tänjer på gränserna för regelverk rörande bostäder och resor. Kringgår vi med gott samvete krångliga system som vi uppfattar sätter käppar i hjulet för ett rationellt handlande?
”Kan man kalla det fusk att tolka statistik på ett sätt som passar speciella syften eller när man inte publicerar resultat som står i motsats till det man vill visa?”
Upptäcks regelbrott, blir domen dock ofta hård och man förlorar sitt uppdrag, ibland sin utbildningsplats eller anställning. Upptäckt forskningsfusk bestraffas också hårt, ändå tycks vissa anse det vara värt risken att ta en genväg till ära och berömmelse. Forskningsfusk kan vara svårt att upptäcka för den som inte är insatt i ämnet. Gränsen är också lite otydlig, kan man kalla det fusk att tolka statistik på ett sätt som passar speciella syften eller när man inte publicerar resultat som står i motsats till det man vill visa?
Alla gör någon gång fel men ett felaktigt beteende får inte sättas i system. Tandläkaryrket är ett etiskt utmanande yrke, där mycket sker utan direkt övervakning. De flesta patienter är glada när behandlingen är över, de betalar och är nöjda och är inte heller så benägna att byta tandläkare. Relationen till tandläkaren är personlig och det kan bli jobbigt att bygga upp ett nytt förtroende.
Vad som egentligen gjorts i munnen är svårt för patienten att veta men så länge det ser bra ut, fungerar och inte gör ont litar de flesta på en legitimerad yrkesperson. Inte så konstigt att man då blir upprörd när en tandläkare sviker förtroendet och dolda misstag kommer fram i ljuset. Man har ju dessutom betalat för behandlingen!
Människor gör inte som man säger, utan som man gör. Det gäller både barn och vuxna och det är därför viktigt med bra förebilder inom professionen. Legitimationen är ett varumärke som vi ska vara stolta över. Tandvården har ett stort förtroende bland befolkningen men de enstaka dåliga exempel som finns får stor publicitet och väcker stor indignation.
Tandvården är en större ekonomisk satsning för patienten än vad sjukvården är, men också en verksamhet som i högre grad kan styras ekonomiskt utifrån vilka åtgärder som utförs och inom olika ersättningsmodeller. Det är en etisk utmaning för oss alla inom både klinisk verksamhet och på tandläkarutbildningarna att värna innehållet i legitimationen och därmed varumärket och patienternas fortsatta förtroende.
Inger Wårdh, ledamot i Sveriges Tandläkarförbunds etikkommitté
