Den nya patientsäkerhetslagen från 2011 ställer högre krav än tidigare på vårdgivarnas patientsäkerhetsarbete. Men både Lex Maria- och patientanmälningarna visar att lagens intentioner inte uppfyllts av alla.
– Naturligtvis har många vårdgivare lagt ner mycket arbete på att skapa rutiner och system för att höja patientsäkerheten. Det gäller främst de större aktörerna, som har mer resurser för detta. Hos en del mindre vårdgivare däremot fungerar ibland inte patientsäkerhetsarbetet lika bra, säger MajLis Morhed Hultvall, och tillägger:
– I en mindre verksamhet tycker man kanske att det är krångligt, dyrt och onödigt att sätta sig in i alla regler. ”Vi vet ju hur vi har det.” Men det är ingen ursäkt; det går att köpa olika system för patientsäkerhetsarbetet. Att jobba utan fasta rutiner går inte. Varje vårdgivare och behandlare måste arbeta strukturerat för att uppnå patientsäkerhet.
Stort mörkertal
Av IVO:s tillsynsrapport 2013 framgår det att det troligtvis finns ett stort mörkertal i antalet tillbud i tandvården. Hur stort detta mörkertal är finns det däremot ingen siffra på. Framför allt är det folktandvårdsorganisationerna och Praktikertjänst som anmäler enligt Lex Maria.
– Det vi ser och som visar på ett mörkertal är bland annat att patientanmälningar inte resulterar i att vårdgivare gör Lex Mariaanmälningar. Alla patientklagomål är dock inte sådana att det finns skäl till att de ska Lex Mariaanmälas.
Vad obenägenheten att anmäla beror på vet inte IVO.
– Kanske tycker vissa vårdgivare att de inte har tid, att det inte tjänar något till, eller så kanske de inte vill hänga ut sig själva och riskera att hamna i media.
Det sistnämnda har flera landsting funnit en lösning på: När ett tillbud eller en felbehandling inträffat går de ut offentligt med information om vad som har hänt och vad de gjort för att det inte ska ske igen. Det leder oftast till mindre negativ publicitet och visar att man tagit händelsen på allvar.
Vad är det då som oftast leder till anmälningar?
När det gäller Lex Maria handlar det om förlorade föremål i svalget, förväxlingar av olika slag som att fel tand extraherats eller att läkemedel med olika styrkor förväxlats, felaktiga eller fördröjda diagnoser, brister i remisshanteringen och fel på medicinteknisk utrustning.
I patienternas anmälningar, det som kallas ”enskildas klagomål”, finns ofta besvikelse på misslyckade behandlingsresultat och att detta inte hörsammats av behandlaren. Brister i bemötande och kommunikation förekommer också frekvent i anmälningarna.
Vid inspektioner och granskning av klagomålsärenden ser IVO ofta brister i dokumentationen av vården.
– Man har inte dokumenterat varför man valt att utföra en viss behandling, ofta saknas diagnos eller beskrivning av det som föranleder vården. Ofta saknas röntgenbilder eller så har bilderna dålig kvalitet. Patienterna klagar också över brister i bemötande och i kommunikation.
Bristande kommunikation
Ofta har kommunikationen mellan behandlare och patient inte fungerat bra, vilket lett till missförstånd och felaktigheter vid behandlingen.
– Därför är det viktigt att skriva in i journalen vad man har informerat om. För att underlätta journalskrivningen kan man i de digitala journalsystemen använda fraser och mallar. Använder man dessa minskar risken för att glömma viktig information. Däremot bör man inte rutinmässigt klippa in en fras utan anpassa den till varje ny situation.
När det gäller förebyggande av medicinska komplikationer kan mer utbildning, mer lagarbete och mentorskap och mindre stress vara bra verktyg.
Rutiner för hur man undviker att förlora föremål i svalget måste finnas på varje klinik och efterlevas.
Tillbud med medicinteknisk apparatur kan vara olyckshändelser, men ofta har det brustit i återkommande kontroller.
De flesta välkomnar besök
För bättre remisshantering finns Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2004:11) om ansvar för remisser för patienter inom hälso- och sjukvården, tandvården med mera, som enligt MajLIs Morhed Hultvall är instruktiv som en kokbok.
När IVO startade sin verksamhet för drygt ett år sedan var ett mål att öka antalet inspektioner ute i vården. Men det har varit svårt att nå dit.
– Naturligtvis vill vi vara ute mer och föra en dialog med vårdgivarna och de anställda kring patientsäkerhet, men mycket av vår tid går åt till att utreda klagomål och i viss mån att granska vårdgivarnas utredningar i Lex Mariaärenden. Vi fick ju också ta över en väldigt stor mängd ärenden från Socialstyrelsen, som i sin tur fick ett ansenligt antal fall från hsan dessförinnan, förklarar MajLis Morhed Hultvall.
Hon berättar att de flesta vårdgivare välkomnar besök från inspektörer från myndigheten.
– De får möjlighet att ställa frågor kring patientsäkerhet och inspireras att finna lösningar. Dessa möten leder också till att vi får en bättre bild av verksamheterna.
En myndighet som IVO måste ju ytterst ha som mål att avskaffa sig själv, och det håller MajLis Morhed Hultvall med om:
– Det är en vision, men knappast ett realistiskt mål.
